Fria fantasier från ett fönster

Utanför mitt fönster lyser Norrköpings vackraste neonbelysning. Stora röda versale speglar sig mot natthimlen: HOTEL CENTRIC. Jag öppnar fönstret, på avstånd hör jag musik. En ström med människor slingrar sig längs Gamla Rådstugugatan med siktet inställt på hotellentrén. Den är som en öppen famn på Norrköpings intressantaste byggnad. Med en stil som påminner om amerikanskt 30-tal är Hotel Centric, i sin gulgrå skepnad med sina gröna fönsteromfattningar, som en tavla av Edward Hopper. I min fantasi gör jag sällskap med ett par som kommer släntrande, tätt omslingrad om varandra, utmed Trädgårdsgatan. De stannar upp innan de korsar gatan och tittar upp mot mitt fönster. De vinkar glatt. Det tyder på att kvällen har något magiskt i sitt sköte. I hotellfoajén sorlar människor i kapp med musiken som sipprar ut från olika skrymslen. Jag stannar och växlar några ord med den argentinske författaren Julio Cortazár, som är där för att träffa sin älskade Glenda. Vi hänger över bardisken med var sitt glas whiskey. I kväll har förra årets bästa artister träffats för att bjuda besökarna på ett oförglömligt minne av året som gått. Julio berättar, och pekar mot det minimala dansgolvet. Där, ensamma på golvet, dansar paret jag hade sällskap med. Han viskar att de heter Elissa och Mod. Till tonerna av Robert Plant och Alison Krauss, rör de sig tätt omfamnade, till musiken som finns på plattan Raising Sand. Jag känner igen de vackra låtarna; Killing The Blues, Trampled Rose och Please Read The Letter. Led Zeppelin-frontaren Robert Plant har tillsammans med bluegrasstjejen Alison Krauss skapat ett magiskt möte som slår det mesta. I ett annat hörn ser jag Kinks-legendaren Ray Davis. Han sitter ensam med sin gitarr, ryggen vänd mot en spegel, i en miljö som ser ut som ett Working Man´s Café´. Han bjuder på musik som skildrar vardagen med en träffsäker tydlighet. Från scenen en trappa upp hör jag de mäktiga tonerna från gruppen som mött ljuset från hotellets vackra neonskylt. Den kanadensiska gruppen Arcade Fire lägger ut sin litterära musik från plattan Neon Bible. Till tonerna av Keep The Car Running, går jag mot entrén för att växla några avslutande ord med Julio, som funnit sin Glenda. Vi konstaterar att det musikaliska året som gått varit fint och kvällen har bjudit på de bästa höjdpunkterna. Den enda vi saknar är Sandie Shaw. Om hon hade varit här, hade pärlorna från hennes senaste mästerverk Reviewing The Situation., tröstat våra trängtande blickar. Lördagskvällen lider mot uppbrott och musiken porlar smygande ut mot Gamla Rådstugugatan . Mitt sällskap, Elissa och Mod, har nyss avslutat sista dansen till tonerna av låten Gone, Gone, Gone. Robert Plant & Alison Krauss tackar för sig samtidigt som mina vänner tittar på varandra efter en underbar kväll och säger hej. De går åt var sitt håll för att kanske aldrig mötas igen. Jag stänger fönstret till min lägenhet, ackompanjerad av Rufus Wainwright´s Slideshow, och konstaterar att Norrköpings vackraste byggnad upplevt en magisk lördagskväll.