Fred och frid bak slöa skott
Brittmarie Engdahl
Foto:
Så vad göra när mina pelargoner inte vill? Kanske är det fel på stämningsläget där i solgläntan i köket där dom får trängas. Jag trodde att de skulle tycka om att vara nära varann.
Pelargoner är det lättaste som finns, det säger alla människor. Ta en stickling bara, klipp så det blir ett litet skaft, gör ett knäck på det understa bladet och sätt det rätt i jorden. Simsalabim - och de dör.
Försöker med bara klipp, hårt och med professionell oblödighet. Snipp, snapp. Kvar stod potenta stammar med väl utvecklade rotsystem som snart började skjuta små gröna finesser som såg ut att vilja sträcka sig mot livet och ljuset.
Allt har fått vila i sval miljö, lagom omsorg och utan vatten över hela mörka vintern.
Bara det ett konststycke.
Men nu, när allt kommer upp i ljuset, så räcker inte livslusten längre än några veckor. Sen lägger sig allt. Visset, håglöst, verkar bara vilja jäklas.
Lika bra att köpa de färdiga, men jag vill ha många och av olika sorter Dyra. Uppdrivna, stulna, övervintrade, fådda och ärligen betalda, i det sistnämnda fallet dyrbarheter med löftesrika knoppar och svällande grönska.
Som snart har säckat ihop. Bara affärens blommor har blommat färdigt så blir det bara blad.
Börjar fundera över mina synder.
Färdig att ge upp mitt projekt att bli specialist och guru vad gäller pelargoner letar jag något annat.
Mina studier i spanska som jag såg krönas med uppdrag för översättningar, tolkjobb, flitigt anlitad för diverse trångmål där mina eminenta kunskaper skulle ha varit ovärderliga, måste jag utan vidare inse, och jag säger det rätt ut, frankt och fräckt - jag blir ingen Lorca, ingen Dalí och inte ens någon Carmen.
Inte vad gäller det lingvistiska i alla fall. Alla andra förtjänster har jag inte riktigt gett upp hoppet om ännu.
Det är mysko ska jag säga den som inte försökt, att hålla reda på alla konditionalisar och konjunktiver, för att inte tala om samlingen av undantag och sånt som bara står som märk i grammatiken.
Hur är det möjligt att krånga till ett språk så erbarmligt? Tänk om vi en gång för alla hade kommit överens om att vi kunde prata likadant (svenska) allihop - då hade det nog inte blivit krig heller.
I alla fall inte av samma skäl som idag. Samma tugg blir det ju liksom samma typer av. I stort.
"Det kanske låter konstigt det här" sa den amerikan jag intervjuade nyligen, "men amerikanerna är väldigt rasistiska".
Jag förstår varför. Hälften talar ju spanska.
Till sist ett unikt vårtecken: sommardäck. Det unika består i att dom är borta. Det roliga i det är att de försvann på firman som har hand om dom. Det väldigt roliga i det är att dom stackarna får skaffa nya däck då till mig eftersom dom hade bort dom.
Lite tröst när nu dom inte behövs överhuvudtaget - vintern ligger still.
Så jobbar vi med nyheter