Från uselt till formidabelt. Det hade kunnat vara den ultimata beskrivningen av turnépremiären inför hemmapubliken i Norrköping.
Om Markus Krunegård hade spelat sina kort rätt vill säga.
”Minusgrader rensar luften” är en obegripligt tråkig öppningslåt. Ett stycke som nog ska föreställa suggestivt, men som bara gör mig otålig och som knappast hugger fast den förväntansfulla publiken på gaffeln redan från start.
Starten är ganska trög i allmänhet. Trots god draghjälp av 400 entusiastiska Norrköpingsbor och hitlåtar som ”Everybody Hurts” och ”Hela livet var ett disco” har Krunegård med band svårt att få det att svänga. Det känns mest styltigt och i de där bitarna som inte riktigt blivit hits blir det på sina håll uppenbart att Krunegårds låtskrivande faktiskt kan vara så väl substanslöst som enkelspårigt.
Men det tar sig. Sakta men säkert blir musikanterna varma i kläderna och samspelet mer självklart. Melodi för melodi lyfter konserten som redan från start ackompanjeras av riktigt snygg ljussättning.
Plötsligt exploderar Skandiateatern i eufori till en elektrisk version av ”Jag är en vampyr” där den helt svartklädde Krunegård ger allt med luggen svettigt fastkletad i ansiktet.
Strax därefter når vi kokpunkten.
”Korallreven & Vintergatan” är med sin stegrande stämning en intrikat låtbyggnation redan på skiva. På scen växer den till något gigantiskt. Från den lugna inledningen stegrar känsloanstormningen ton för ton tills Krunegård, bandet och publiken möts i en febrig och okontrollerbar puls där frasen ”mänsklig värme snälla kom närmre” upprepas gång på gång till ett hänsynslöst tilltalande gitarrlarmande som aldrig tycks vilja ta slut. Men som tillslut tillåts klinga ut medan orkestern lämnar scenen.
Där skulle allt ha tagit slut. Det går inte att toppa. Där hade jag velat sätta punkt, kasta upp ”från uselt till formidabelt” som rubrik och lämna Skandiateatern med ett våldsamt dunkande och varmt hjärta. Det är så snyggt. Så hänförande. Så fantastiskt.
Men Krunegård kommer tillbaka.
Trion av extranummer, ”Hollywood Hills”, ”Love Of My Life” och ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”, är förstås bitar som hör hemma i en Krunegårdsk setlista och de framförs elegant. Men efter känslourladdningen i ”Korallreven & Vintergatan” känns de mest futtiga. Vilket understryks av att delar av publiken faktiskt lämnar etablissemanget innan de är över.
När popidolen kommer tillbaka ytterligare en gång och knyter ihop säcken med ”Stjärnfallet” känns det inte mer än som en liten parentes.
Uppmaningen lyder således: möblera om! ”Korallreven & Vintergatan” bara måste placeras allra sist i setlistan.
Istället för att lämna Skandiateatern fullständigt golvad av vad som hade kunnat vara årets mest magnifika konsertavslutning är det med en axelryckning och ett ”jo men det var väl okej” jag vandrar ut i den regntyngda novembernatten.