Från konstsamlarens hjärta
Pinocchio, Jagger, My Marilyn Internationell grafik från fyra decennier 17 konstnärer
Jim Dine, -99. Red pants/Pinocchio.
Foto:
En privat samling visar naturligtvis just den här personens, eller gruppens intresse, och har ingen ambition som "överblick" eller "det viktigaste".
Vad vi får se är en bred visning av David Hockneys konst och mycket av Richard Hamilton, de utgör fortfarande basen i den här samlingen som därför kommer att visa historien om 60-talets nya engelska konst, den som tog upp företeelsen masskultur och bildflöde. De som räknas till popkonsten, själva "the lolipop" som satte etiketten har vi här, känt godis från Hamiltons målning som blev en programförklaring. Just what was it that made yesterday´s homes so different, so appealing. Banbrytande på sin tid, rolig även idag.
Så tillkommer amerikanerna, först Roy Lichtenstein, Robert Rauschenberg och Andy Warhol som i ännu högre grad använde sig av, kommenterade och medvetet missbrukade den kommersiella kulturens massproduktion av meddelanden.
Samlingen har kommit att också omfatta samtida konst, allt samlat med "öga och hjärta" som det står i katalogen. Ett intresse för den experimenterande grafiken märks, det gör utställningen synnerligen rik för teknikstudier.
Stiftelsen Fokus Borås har hand om samlingen som först visades just där.
Många av konstnärerna leker med, polemiserar eller kommenterar konsthistorien, här som alltid. Man kan se leken med det gamla centralperspektivet, med fotokonstens negativ/positiv, konsten sysselsätter sig naturligtvis också med litteraturen och vi är plötsligt i Horne´s House, ur Ulysses, man ser Rietvelds obekväma stol i foto; där popen är en reaktion mot den "fina" konsten ser man ändå behovet av att visa att man faktiskt "vet".
Vi ser performancedokumenteraren Zhang Huan med, bl.a. den där honungsinsmetade flugtilldragande kroppen; sviten från Studio 54, en serie av Boråsfotografen Hasse Persson, en del av 70-talets exhibitionistiskt/dekadenta New York som lockade och förmodligen förskräckte.
Ett rum visar David Hockneys Rucklarens väg, A Rake´s Progress, efter Hogarth, en annan svit hans rika homage till Picasso, med iver att inte fastna i popfacket. Picassospår dyker upp lite här och där i utställningen, ingen kan gå förbi.
En enda kvinna: Kiki Smith. Känd för sin Body Art, senare allt mer naturmotiv.
Amerikanen Jim Dine, intensiv och får ut effekter av kombinerade grafiska metoder, i Pinocchio (1999) har han etsat på papper och handmålat vissa partier.
Chuck Close granskar sig själv, Alex Katz, stilla, framhåller sin "Ada" på tunn piedestal, Jonathan Borofsky, med, kanske, modernistisk naivism, eller varför det, han är listig och stark, se själva!
Sean Scully visar de där evigt sköna mönstren från Lissabon, ränder och rutor, vi ser den hårt artificiella trädgården som är en dagens kommentar till yppigt barocka stilleben, (Marc Quinn) känner igen bilder från reklam, magasin med fint papper, Julian Opie kallt stiliserande.
Men Richard Hamilton och David Hockney har tyngdpunkten. Trots sin idag främst historieberättande uppgift torde den här utställningen locka en ung publik som kan se hur just den genren tog sin början, känna sig hemma i masskulturens attribut och med alla spännande tekniker. Utställningstitelns spektakulära nummer kommer från Warhols Mick Jagger från -75, Pinocchio som omtalat och My Marilyn från 1965 och av Richard Hamilton.
Så jobbar vi med nyheter