Det är inte lätt att vara Sveriges lillebror. I Norge lyssnar man på Håkan Hellström, tittar på SVT och skvallrar om svenska kändisar. I storebrorslandet är intresset för norsk kultur minst sagt svalt – det är betydligt lättare att locka en svensk publik till en film som utspelar sig på den franska landsbygden än bland norska fjordar.
Man får hoppas på en förändring, för Norge håller på att bli ett filmland att räkna med. Sedan millennieskiftet har norrmännen producerat en mängd fina filmer, från feelgoodkomedin "Psalmer från köket" och Joachim Triers prisade drama "Reprise", till franka tonårsskildringar som "Bara Bea" och "Ligg med mig".
I nya "Kick it" är huvudpersonerna något yngre, de ska snart ta klivet från mellanstadiet till högstadiet. Anja är en energisk 13-åring som lever för fotbollen. När klassens nya kille Jonas hävdar att flickor inte kan spela fotboll blir Anja vansinnigt arg – starka känslor som snart övergår i något annat. Men innan Anja och Jonas hinner ta reda på vad de känner för varandra blir Anja sjuk. I leukemi.
"Kick it" är en känslostormarnas film, från fotbollseufori till svartaste sorg. Mia Brekke i huvudrollen som den levnadsglada Anja utgör ett ankare med sin kavata självklarhet – hon bränner fram som en liten ångvält genom filmen. Ändå balanserar den ibland farligt nära det glättiga såväl som det snyftiga.
Jag stör mig lite på premissen "kärlek börjar med bråk" (en klyscha som inte sällan används för att bagatellisera våld i skolan), men Jonas visar sig vara mer än en endimensionell bråkstake. Det finns både ett allvar och en berättarglädje i filmen som gör den klart sevärd.
En extra dimension är skildringen av den svenska närvaron i det norska samhället. Hälften av personalen på sjukhuset är svenska arbetskraftsinvandrare, en klasskamrat talar svenska. Kanske kan "Kick it" hjälpa till att sudda bort vår blinda fläck för norska berättelser. Det är hög tid. (TT)