Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Från de urgamla anatoliska dalarna

Foto:

Kultur och Nöje2002-06-05 00:00
Jag har just återkommit från de feta, frodiga modergudinnornas land. Synd bara att man måste söka sig till det Anatoliska inlandet och 6000-4000 år bakåt i tiden för att man ska inse att man kanske i alla fall är värd sin vikt i guld. Fast inte ens jag kan konkurrera med de svällande yppiga damer i lera som grävts fram i Kappadokien i det inre av Turkiet. Men lite upplyftande var det onekligen...

Och lite deprimerande också när man inser hur mycket det finns som man inte hade en endaste aaaaning om. Jag vet inte om jag sov på alla historielektioner i skolan men för mig har Mindre Asien närmast varit ett område där Paulus turnerade för att därefter ägna sig åt att skriva brev till kamraterna, som stannade kvar. Nu har jag också sett vad kamraterna ägnade sig åt när de inte satt och grunnade över Paulus alla moralpredikningar. De högg i sten! Bostäder, kloster, gravar, kyrkor och duvslag. Allt hittar man bakom, ibland oansenliga, svarta hål i klipporna när man vandrar fram genom smala, slingrande bördiga dalar omgivna av de mest obegripliga berg- och stenformationer.

De flesta grottorna fanns för övrigt redan där när de nykristna fann det för gott att hålla sig undan den hedniska majoriteten, men de produktutvecklade grottorna till praktfulla kyrkor och kloster, skönt bemålade med motiv från den bibliska historien.

Hur bär man sig egentligen åt när man står där med ett berg framför sig och ska hugga ut en kyrka eller ett kloster? Man kan ju liksom inte mäta upp någonting i förväg och sätta ut pinnar... Hur kan man veta när man ska börja med en pelare och hur i hela friden kan man räkna ut det så att det på slutet blir en hel kyrka med valv, mittskepp, sidskepp och sidoaltare? Och hur kan det vara att bo där uppe i en bostadsgrotta med ett 10 meters stup utanför grottöppningen när man har en treåring att ta hand om? Och hur fick folk in djuren i de underjordiska städerna, som ibland har sju våningar, med sinnrika ventilationssystem och t.o.m. brunnar, i det inre av berget? Att en del av rummen var stallar, det kunde man se, på krubborna, som var uthuggna i berget och stenöglorna där djuren kunde tjudras, men hur fick de in dem? Ja, jösses - det är mycket som man inte vet.

Efter en vecka i Kappadokiens grottor kastade vi oss sedan över greker, romare och bysantiner på Turkiets sydkust. Där drällde templen, baden, bostadshusen, stadsmurarna, tornen, portarna, gravmonumenten, borgarna och sarkofagerna överallt i naturen. Varhelst en get stod och betade så nog sjutton stod han och trampade på nåt antikt. Det är ju en himla tur att getterna inte har någon känsla för kulturminnesvård för då skulle de svälta ihjäl. Det hade för övrigt inte bysantinerna heller. När en ny borg skulle byggas tog de helt sonika stenarna från det närmaste grekiska templet och murade in dem lite kors och tvärs i murarna.
Det kanske är det som menas med mångkultur? Vi kan i alla fall vara tacksamma för att våra förfäder bara hade granit att huggai - det blir inte så mycket fornminnen att vårda då.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!