"Fragmenten av skogsriket ska vi vara mycket rädda om för de är det enda som återstår".
Kerstin Ekman Herrarna i skogen (Essäer) Albert Bonniers
Kerstin Ekman i aktuellt element. Foto: Leif R. Jansson/Scanpix
Foto:
En ny bok
Man recenserar inte Kerstin Ekman.
Man berättar att hon kommit ut med en ny bok. Det är några år sedan sist (Skraplotter 2003).
Man berättar att det är en njutning att läsa henne.
"I den här boken färdas man inte från punkt till punkt i en rak linje. Stigarna slingrar. Ibland förlorar de sig. Det oväntade dyker upp och det fula och farliga som man frestas göra en omväg kring måsta man ändå till slut igenom. Den som ofta går i skogen känner igen sig", skriver Kerstin Ekman i sitt förord till boken.
I sju essäer låter hon oss följa med ut i de djupaste skogarna.
Hon har samlat på sig en otrolig massa material under sina år som skogstraskare. Hon är inte en sån som joggar på upptrampade stigar med MP3-spelaren som sällskap. Hon är just en traskare som lyssnar, ser och känner.
Att hon älskar skogen är det ingen som helst tvekan om. Och att det är ett långvarigt förhållande. Jag såg någonstans att hon samlat material till den här boken i 30 år. Det kan man tro.
Hon förundras över att alla vi andra inte äger samma kärlek till skogen och alla dess möjligheter, underligheter, skönheter och hemligheter.
Hur kan vi gå med på att skogen skövlas för att återuppstå i form av föryngringsytor, hur kan vi låta denna underbara tillgång förintas och förflackas?
Vi får följa Kerstin Ekmans skogsvandringar från medeltiden och fram till denna dag, för att inte säga framtiden.
Vi får läsa om mystiska händelser som när riddaren möter älvorna. Vi får läsa berättelser om de hemskaste och vackraste saker som kan hända i storskogen.
Om björnringar och tjuvjägare och slitet i timmerskogen under förra och förrförra seklet. Kerstin Ekmans jämtländska rötter är till god hjälp i hennes berättande - hon har själv träffat de gamla skogsarbetarna som jobbade med yxa och såg, med hästar och flottning.
Hon skriver om hur skogsbönderna sålde sina skogar för nästan ingenting. Att skogen skulle vara värd en massa pengar kom inte för dem - men det var andra som förstod och blev förmögna.
Herrarna i skogen är de som berättat och låtit oss veta om skogen. Men kvinnorna finns där också: Sara Lidman, Elsa Beskow, Astrid Lindgren; alla har de inspirerats av skogen.
Än så länge har jag bara följt med på några kortare vandringar in i Kerstin Ekmans skogar. Jag har en känsla av att hon kommer att ta mig med på många, många fler. Det är spännande, det är skönt att vara med henne. Och stundtals mycket roligt och underhållande.
Begrunda också slutorden om skogen:
"Vi har levt på den. Vi har haft vårt välstånd av den och vi har lämnat fragment kvar av skogsriket som vi ska vara mycket rädda om för de är det enda som återstår".
Så jobbar vi med nyheter