■ I Sara Arnalds bildserie There is no way out visas natur, ödeläggelse och förfall. Det är bilder av något som håller på att försvinna.
Miljöerna verkar först helt öde, uttömda på mänskligt liv.
Men tittar man närmare går det att upptäcka att människor i bilderna. I ett fotografi sitter en man i ruinerna av något som en gång var ett hem.
Av fotografens egen text om bilderna framgår att hon vill skildra ett mentalt tillstånd. Det ska handla om möjlighet till förnyelse och gränsen mellan aktivitet och passivitet, självömkan och smärta.
Utställningen är inte omskakande, men den har en skimrande och vemodig klang som dröjer sig kvar likt en låt av Sophie Zelmani.
I utställningen finns också bilden The inner sublime, där Sara Arnald inspirerats av den romantiske konstnären Caspar David Friedrich som för något år sedan visades i en stor utställning på Nationalmuseum. Återkommande i hans måleri är att figurerna vänder ryggen åt betraktaren och omges av storslagen natur med rasande vatten eller förföriskt månsken.
The inner sublime visar en kvinna i ett landskap med sanddyner. Hon höjer sin arm, kanske för att fotografera landskapet - eller sig själv. Till skillnad från Friedrichs romantiska måleri har här smugit sig in smuts som stör bilden av naturens skönhet.
Denna utställning i Konstforums lokal Studion är den fjärde i ordningen, och det är glädjande att vi i Norrköping har fått en liten utställningsyta vigd åt fotokonst - som komplement till de dokumentära fotoutställningarna på Arbetets museum och Stadsmuseet.