Har nyligen lyssnat på föreläsningar och samtal under den respektabla ”Dagen mot diskriminering” på Arbetets museum. Diskussionerna har till stor del handlat om hur skolor jobbar (och inte jobbar) förebyggande mot diskriminering och andra kränkningar. Det är stora, viktiga, men svårfångade frågor i en värld där framgång i regel mäts i resultat på Nationella prov och betygsresultat. Jag har hittills vigt över tio yrkesår i skolans tjänst. Tio år av fantastiska möten med elever, föräldrar och lärare. Tio år av engagerande möten, innovativa lektioner, framgångsrika konfliktlösningar och hårt arbete för att göra rätt och för att göra någonting bra. Det är också tio år som ibland har kantats av ovidkommande möten, misslyckade lektionspass och konflikter som det varit svårt att få rätsida på.
Alla som arbetar i skolan har en stark drivkraft att lyckas, inte bara med kunskapsuppdraget, utan även med det mer svårfångade värdegrundsuppdraget. Tyvärr har ambitionerna att göra rätt och att få alla elever att känna sig trygga, förskjutits mot en rädsla att göra fel. Det har smugit sig på en rädsla att som enskild tjänsteman, skola eller huvudman, bli anmäld för att ha brustit i rutiner och indirekt orsaka enskilda elevers lidande. Det är på många sätt positivt att det finns instanser som kan ingripa, kräva åtgärder och förmå skolor att ta tag i bristerna. Fokus har dock tyvärr förskjutits från att göra varje möte med eleverna så bra som möjligt, till skriftliga hårklyverier i form av handlingsplaner, rigida rutiner och manisk systematik. Vad som än sker så vill vi inte stå vid Skolinspektionens eller mediasförödande skampåle. Vi vill för allt i världen inte pekas ut som en skola med bristande värdegrundsarbete.
Rädslan för skampålen är dock ingen vidare grogrund för ett konstruktivt värdegrundsarbete. Jag vill hävda att vi vuxna i skolan måste börja med oss själva. Vi måste stanna upp och reflektera över våra egna värderingar ochfördomar. Vi måste ifrågasätta vår egen jargong och de normer vi är med och befäster. Denna reflektion måste vi göra tillsammans, lägga vår tvivelaktiga värdegrund på bordet och tillåta oss att erkänna tillkortakommanden utan att hamna vid Skolinspektionens stupstock. Först då, när vi medvetandegjort våra egna brister, kan vi på allvar börja göra skillnad. Först då kan vi synliggöra och i vardagen ifrågasätta våra ingrodda normer om genus, funktionshinder och etnicitet. Viljan att utvecklas och göra rätt måste då vara starkare än rädslan för att göra fel.
Att ta sig an värdegrundsuppdraget handlar ganska lite om upprättande av likabehandlingsplaner, antimobbningsplaner, temadagar och happenings. Värdegrundsuppdraget handlar om lärande i samma utsträckning och i samma forum som vi lär våra elever svenska och hemkunskap. Det handlar om att fånga situationer som uppstår i det dagliga klassrumsarbetet, vara lyhörda för de dolda kränkningarna och utan skampålar hjälpa våra elever att bli goda ochsjälvreflekterande medborgare.Vi måste givetvis ha rutiner och planer för att komma tillrätta med de trakasserier, det våldoch den mobbning som vi ser, men ska vi komma djupare så måste vi våga ifrågasätta våra egna halvsunkiga värderingar.
Är det fel om vi lyckas med detta arbete utan att slaviskt följa de skriftliga rutinerna? Jag vet mitt eget svar och samtidigt vet jag vad Skolinspektionen har för infallsvinklar och vi går inte riktigt hand i hand gällande detta uppdrag. Vi fostrar hellre våra ungdomar med andra byggstenar än skuld och skam.