En påkostad film om åskguden Thor och hans gudar till polare kändes som en katastrof när trailern kom ut. Men vänta, Kenneth Branagh? Har Mr Shakespear regisserat en poänglös actionfilm om Gudar som är superhjältar? Lägg undan all oro för Branagh har tagit med sig sin fallenhet för lättsamma, småroliga historier in i äventyrsvärlden.
Varje gång "Thor" närmar sig en actionäventyrsklyscha så tar sig regissören långt ifrån den. En numera standardmonster i form av fult, gigantiskt, obeskrivligt monster dyker upp och du undrar om det är så här det kommer att vara. Nej, frukta inte, det är bara minuter av filmen. Senare dyker snabbkäftade poliser upp med tråkiga plattityder... men även det är bara en liten kort stund av filmen. Kenneth Branagh bekräftar sin status som historieberättare av rang.
Det börjar med en snabb bakgrundsbeskrivning. Sedan är vi framme vid en tidsålder då Thor växt upp och förväntas bli Odens arvtagare i Asgård. Han är inte endast en superhjälte med en oslagbar hammare, han har också utvecklats till universums mest självbelåtne gudom. Hans krigshunger leder till att han förvisas till jorden och hans maktfullkomlige bror Loke försöker ta över hela Asgård samtidigt som pappa hamnar i djupsömn.
"Thor" är en förvånansvärt bra äventyrsfilm som bär eskapismens fana högre än det mesta andra. Två timmar spänning, jakt och läxor om mognad med glimten i ögat med utmärkt blandning av pompös saga och charmigt äventyr. Så mycket bättre än så här blir det inte i genren.