ENGELEN
Regi: Margreth Ohlin
I rollerna: Maria Bonnevie, Gunilla Röör, Antti Reini m.fl.
Harlekinen
Betyg: **
Det som händer och sägs i enskilda scener är förutsägbart, men i händelseflödet finns en ganska fint utmejslad stämning av lojalitet trots livstragik. En dramatisk underström som fängslar mer än något annat i filmen. Som är en av många valhänta, välmenta vittnesmål om en förfärlig verklighet. Det är svårt att inte kritisera seriösa filmer, när resultatet uppfinner hjulet en gång till, och blundar för de främsta resultaten av realismens långa tradition i många medier.
Filmens goda sidor uppväger inte allt som är utelämnat, svagt och förenklat. Maria Bonnevies prostituerade narkoman griper en aldrig eftersom hon nästan inte är med någon fullt utförd spelscen. Två duktiga barnskådespelare får bära upp historien om hur en ung människas självkänsla och familjeliv förstörs under en nedbrytande uppväxt. Hon måste gå ned sig ordentligt innan hon begriper att hon är olämplig som mor och adopterar bort sitt barn. Först då orkar hon mogna som människa och bryta livsmönstret av barn med känslomässiga band till olämplig miljö.
Denna givna dramatiska röda tråd blir bara en skiss. Stilen med enstaka dramatiska scener, i omkastad tidsföljd, är säkert avsiktlig. Klippningen får det att fungera ytligt. Men manus förutsätter publikens engagemang, i stället för att fängsla med genomarbetat bruk av situation och replik, miljö och foto. Filmen kommer inte ens upp i Susanne Biers klass, och tål inga jämförelser med exempelvis Fassbinder. Hans råhet och sofistikering hade annars kunnat ge goda förebilder, om man vill avvika från slipat berättande och glansputsade bilder, som i För kärleken eller alla TV-följetonger.
Huvudpersonens mor har i kärlek och lydnad bundit sig till sin sambo, en supande, våldsam, charmig, ångerfull och hygglig knöl. Han känns igen, mer eller mindre, från rader av romaner, av Moa Martinson, Zola och andra, om misär och livsvilja, arv och miljö. Och från filmer i samma stil, om samma ämne. Fler sådana jämförelser kunde göras. Bilder från socialkontor och prostitutionsstråk ger inget nytt i ämnet eller av bildberättande. Ett och annat tillhör grov socialmelodram eller rena pekoralet. Den stillsamt plinkande popmusiken är helt felplacerad.