Det finns faktiskt vissa scener i "Morning Glory" som även ensamgående biobesökare kan skratta högt åt själva, så lite roligt är det allt. Något som förmodligen mest är ett sammanträffande. Varje scen är så fullproppat med något galet eller hysteriskt att de flesta skulle lyckas med att framkalla skratt förr eller senare.
"Morning Glory" handlar om 28-åringa arbetsnarkomanen Becky som drömmer om en karriär inom morgon-tv. När hon får sparken från ett lokalt morgonprogram tycker mamma att hon ska ge upp sin dröm. Med ivrig uthållighet lyckas hon istället att få jobb på nationella "Daybreak", programmet som är allt annat än stabilt. Beckys första drag blir att avskeda en av programledarna för att tvinga kontraktsanställde Mike Pomeroy att ersätta den tidigare manlige programledaren. Medan "Daybreak" kör på tomgång är Mike på väg att sänka skeppet helt.
Han som tidigare varit en seriös journalist av den största kalibern (’torkat moder Teresas panna, räddat Colin Powell ur en brinnande bil’) och har svårt att förlika sig med jobb på morgon-tv där ’ingen story är för stor eller för liten’.
Mike spelas av Harrison Ford, mannen som numera ger buttergubben ett ansikte. Det är inte längre möjligt att avgöra om han är en bra skådespelare eller om han spelar sig själv som butter.
"Morning Glory" kommer inte att förändra en enda sak i världen. Ingen kommer att få en bättre karriär, ingen kommer att inspireras till något nytt, ingen kommer att känna behov av att kopiera eller förbättra konceptet och ingen kommer att vilja ägna sig mer åt kvalitetsjournalistik. Poängen är ren och skär underhållning, vilket den också ger. Och då är det helt rätt att anställa charmören Rachel McAdams i huvudrollen. Synd då att slutet är både förutsägbart och än mer intetsägande än resten.