Forts. följer

Mutor på sjöfartsverket, strid om folkpartiets ordförande, en Expressenchef har flirtat så han såg snett och Hammarby leder allsvenskan.
Livet går vidare.
Och upprepas.
Varför blir inte jag erbjuden några mutor? Jag får ju inte ens en chans att göra nåt snyggt utspel, anmäla någon och säga att nix, inte En Annan, här gick du på fel person din drummel.
Är det så att om jag i grunden var en mutkolv, så skulle jag ha letat mig fram till ett mer lämpligt jobb för detta?
Kompisen som bott i öst en tid berättar om hur poliserna där stoppar vanligt folks bilar och sticker en oläslig lapp under näsan på dom och utkräver böter på stubinen. Med myndiga och hotfulla hummanden om någon skylt som inte skulle ha uppmärksammats eller någon påhittad förseelse som inte går att motbevisa.
Om det däremot kommer en vass typ med putande skinnjacka och mörka glasögon och dyrbaraste bilen och som kör efter helt egna trafikregler, då händer det aldrig att den bilen stoppas.
Det skulle kunna vara omedelbart livsfarligt för polisen.
Apropå maffian och mutor och behovet av att ha en oförvitlig och kunnig polismakt som folk kan lita på.
Vare sig folket är demonstranter eller väskryckta åldringar eller fortkörande kulturredaktörer.
(Fast just den här började gråta när polisen sa stopp, men det där lär växla från tidning till tidning).

Misstänksam blir man när man ser fult klotter på stan om att polisen är mördare och slår ihop Göteborg och Genua för att det passar ens syften. Ingen bra utgångspunkt för utredning och debatt.
Ligister ska naturligtvis sättas åt på alla håll och kraven på polisen måste vara höga. Bort med busarna, där också.

Eftersom jag är en tillåtande typ, i synnerhet mot mig själv, accepterar jag en helomvändning i ämnesval.
En stor kasse flickböcker återvände till mitt hem efter en utflykt i någons förråd under sådär 40 år. Jag kunde flera utantill fortfarande. Det kändes mycket märkvärdigt. Jag tittade tillsammans med en annan kompis än han som varit i öst, en som är väldigt bra på böcker. Hon sa att hon aldrig läst flickböcker i den ålder man brukar göra det, men som vuxen. Så bra dom var, sa hon. Så många som handlade om att man man faktiskt gjorde erfarenheter som fick en att mogna och bli vuxen och ta ansvar.

Det var lite överraskande. Jag fick liksom sätta på mig ett par andra glasögon och läsa lite här och där igen. Flickböcker har ju för det mesta hånats genom åren för sina konserverande familjeflicksideal. Det finns väl skäl till det också när Pyttan och Kitty och Susy och vad dom hette virrade till det, men det stämmer, alla blev bättre människor och gjorde en del gott utöver att skaffa sig karlar. Och inte handlade det på den tiden så mycket om hur man såg ut, faktist väldigt lite jämfört med beskrivningar i nutida böcker som också - där är en stor skillnad - måste ta till mycket starkare effekter för att konkurrera om läsarna. Det måste hända häftiga grejer och i rafflande miljöer.
Verkar det som.
För att inte tala om den stora fasan, den att hamna i vuxenvärlden, att drabbas av poäng på vuxenlistan.
Det verkar vara det verkliga hotet mot både individen och världen.