Förrädare får knäcka tankar om solidaritet
Pjäs: Streber av Stig DagermanRegi: Claes LundbergScenografi: Lars-Erik LindénKostym: Agneta SkarpI rollerna: Willy Boholm, Per Holmberg, Hugo Emretsson, Mats Huddén, Liselott Lindeborg, Kerstin Svedberg, Sara Peterson, Jörgen Mulligan, Elin Abelin, Peter SundbergÖstgötateatern
Foto:
Alla utom Strebern.
På Östgötateatern kallar dom pjäsen en arbetsplatsthriller. En rysare alltså, och det kan man väl köpa för här händer det saker som man snart begriper måste på käpprätt.
Det avslöjar för all del pjästiteln, en streber på ett arbetarägt företag är en orm i paradiset. En streber skyr inga medel för framfång, han är en sån som skulle sälja sin gamla mamma om det fanns fördelar att vinna och gränsen går inte ens vid kamrater.
Med djävulsk list och utstuderad elakhet spelar han ut folk mot varandra och blåser under deras osäkerhet. Ibland tror man också att han tror på det han gör. Verkstan är väl ingen lysande affär, kanske, medan en försäljning till det större företaget skulle ge kulor i portmonnän. Kortsiktigt men lockande.
Det är Willy Boholm som har den skådespelarmässigt tacksamma uppgiften att göra strebern Blom, förrädaren. Han är obehaglig så det känns ut över salongen. Han biter med sitt skarpa men vardagliga tonfall, hans kropp är hotfull, han är sliskig när han stöter på en sekreterare och överhuvudtaget falsk som vatten. Kanske lite illsmartare än de andra som anar att något är fel, men ändå tror på den här kompisen som har tagit på sig någon ledarroll, sätter på en kompis dotter och både slår och trampar på sin fru. Inslagen berättar om en kvinnosyn som blommade på 50-talet och ordet talibanstruktur skvalpar i undertecknads bakhuvud.
Willy Boholm övertalar arbetskamraterna som spelas av Mats Huddén, försvagad av kärleken till öl, nubbe och poker, Per Holmberg, upprörd av misstankarna att dottern kanske inte håller så noga på sig, samt Hugo Emretsson, kär i samma flickan som Blom köper med presenter. Och visst har alla penningproblem.
Liselott Lindeborg är fru Blom, en perfekt bild av den kuvade men ännu inte fullkomligt knäckta hemmafrun som känner allt om makens värsta sidor. Hon engagerar trots att rollen inte tar stor plats. Så även den pressade Fru Nilsson spelad av Kerstin Svedberg, buffert mellan make och den lite löpska dottern som är Sara Peterson, hon som bara vill bort till något bättre, en diffus uppfattning som kan ha något med en vacker kappa eller en negligé att göra.
Jörgen Mulligan låter och agerar som en 40-talsfilm en söndagsförmiddag och det går väl an just här. Peter Sundberg är en spelare med hatten på nacken, tonträffande.
Men vad pratar alla om, utöver den så realistiska handlingen som drivs till tragedi?
De pratar om socialismens problem och möjligheter och dom pratar om det väldigt mycket. Två personer på scenen för långa resonemang som avlöses av vissa personförändringar. Syndikalisten Dagermans hjärta är fullt, hans tvivel och hans drömmar är kanske lika levande.
Men det blir alltså väldigt mycket prat på scenen.
Regissören följer förmodligen alla anvisningar som finns, det realistiska lämnar inga glipor, varje bisats verkar tas tillvara.
Lite för långt och litterärt där alltså, men ändå, socialismen i sin funktion - det är inte dumt att det kan diskuteras, med Dagerman, på Östgötateatern idag - om än i skydd av en thriller.
Så jobbar vi med nyheter