Författare ska skriva med livet som insats
Jag vill inte ha mina böcker ljumma, sönderanlyserade, lagomstämplade, i mitt-fåran-placerade. Jag hatar mittfåran. Jag vill att det ska svida, göra ont, tjuta, brinna, verka, kännas, vältas över ända. Jag vill förlora styrförmågan. Jag vill krocka mot trädet. Jag vill sno runt i en svart säck.
Jag vill vakna och inte minnas mitt namn. Jag vill bli berörd, kort sagt.
Kultursidorna är den enda plats på jorden som inte premierar när det känns, som uttryckligen ber en sänka rösten när man rättmätigt har något att berätta. Men samtidigt är det min enda tillflyktsort i en allt mer vulgär medial värld. Det känns hemskt när man är hemma men ändå längtar hem.
Ingenting får svida eller göra ont. Ingen får ta sig rätten att i sitt livs djupaste sorg ställa sig upp och med rättvisepatos deklarera missförhållanden högt och tydligt. Det ska viskas istället.
Orden ska lirkas fram. Allt som ska sägas bör sägas mellan raderna. Mellan vilka jävla rader? Varför?
Varför tilltås inte elden att ta fäste på kultursidorna? Varför ska allt dämpas till normal, medelklassanpassad samtalston? Varför får inte vi som vill skrika, som skriver som det faktiskt är, som inte behöver nåt utrymme "mellan raderna" få göra det utan att recensenter och redaktörer kommer och hysschar ner oss, som en uttråkad bibliotekarie?
Vem vill ha sina upplevelser ljummet uppvärmda? Det är för mig helt obegripligt. Jag vill ha fingrar i ögonen, en hiss för hjärtat att tjuvåka upp och ner i. Jag vill att författare ska skriva med sitt blod, med allt de har, med livet som insats. Jag menar, vem angår det annars. Bara så kan man nå en annan människa; att i det starka ljuset strippa av sig allt oväsentligt, att tala i tydliga, konkreta men likafullt poetiska bilder.
Bara så kan vi känna igen oss själva i varandra.
Det skriks för lite på kultursidorna, inte för mycket. Det tassas för mjukt, viskas och läggs huvuden på sned i plågsamt samförstånd. Men livet är inte tassande, kvasilitterära analyser eller teatrala samförstånd.
Livet är kantigt, asfalt, vidrigt, blodigt, plågsamt, skrikigt, vulgärt, underbart, ljuvligt och vansinnigt bullrigt också.
Varför ryms inte vi i kulturens finrum när vi ändå hör hemma där?
Är det för att vi blöder för rött?
Är det för att vi gråter för högt?
Är det för att vi vägrar viska?
Jag kommer att tänka på sköterskan på Vrinnevisjukhuset som bad en gråtande kvinna gå ut från väntrummet för att hon grät för mycket.
Om man inte får gråta i ett väntrum, om man inte får känna med allt det man har på kultursidorna, vart får man gråta och känna då?
Så jobbar vi med nyheter