För mycket för vanliga vistrallare
VISOR TILL NÖJETS ESTRADERPer-Erik Brolinson & Holger LarsenGidlunds
När det begav sig: Fred Åkerström, Sid Jansson, Ewert Ljusberg, Cornelis Vreeswijk, Torgny Björk och Bernt Staf. Platsen är Kiviks marknad 1972. Foto: Bernt Claesson/Pressens Bild
Foto:
Det som skiljer visan från schlagern är kravet på textens kvalitet. Schlagertexter ger en falskt problemfri bild av tillvaron. Där finns berättande pekoral som Vildandens sång och Hälsa dem därhemma eller dansbandsmässiga pekoral som Man ska leva för varandra och De sista ljuva åren. På en visa ställs helt andra litterära krav.
Innehållet har stor variation. Ett vanligt svenskt vistema är fest och dans. Det var dans bort i vägen. Det går en dans på Sunnanö, på Öckerö loge, på Svinnsta skär, på Brännö brygga och lite varstans. Ibland sups det. Taube blandar sitt kaffe med kron och Lundell kryddar med johannesört.
Dryckesvisan tycks vara ett typiskt svenskt fenomen. Från Taubes ståtliga Än en gång däran och allas vår Helan går - till de otaliga tillfällighetsverser som den svenska supseden ständigt inspirerar till.
En särskild art är sjömansvisor av diktare med egen erfarenhet av sjön, som Taube med Eldarevalsen eller Martin Nilsson med Gamla Nordsjön. En helsvensk företeelse är skärgårdsvalsen, här representerad av Kostervalsen och Calle Schewen.
När kabaréförbudet från 1919 upphävdes 1955 blev krogen tillgänglig för poeterna. Då växte en mer medveten och poetiskt ambitiös visa fram med bl a Lars Forssell, Olle Adolphson och Beppe Wolgers.
En särskild kategori bildar visor om krig och fred. Dit hör Ture Nermans Den vackraste visan (1918), Ruben Nilssons Den okände soldaten (1935), Cornelis I natt jag drömde (1965) och Vietnamrörelsens och Tältprojektets sånger på 70-talet.
Antifascistiska visor är mer sällsynta. Boken nämner Karl Gerhards Trojanska hästen, Stig Dagermans Onkel Sam och den snälle gossen (dvs Franco) och Jacob Brantings Den svarta tuppen.
Kvinnobilden i den svenska visan undersöks också. Där finns de prostituerade, Bellmans Ulla Winblad, Martin Nilssons "niggerfjås" (i Från Frisco till Cap) och Cornelis Fiffiga Nanette. Här har författarna försummat att visa på Taubes utveckling från den glada Flickan i Havanna 1922 till den förtvivlade Pepita som dansar Tamborito i Panamá 1950.
En annan kvinnotyp är den folkviseljuva som Birger Sjöbergs Frida, Taubes Eva Liljebeck på Sunnanö och Dan Anderssons vandrande snöhöljda blomma.
Det finns en spänning mellan folkliga visor och charmörens elegantare kupletter liksom mellan salongernas frackklädda lutsångare och källarlokalernas skäggiga trubadurer. De välartade Carl Anton, Mats Paulson och Lasse Berghagen skiljer sig från den grovkornige Cornelis och de respektlösa Finn Zetterholm och Bengt Sändh.
1970 föddes musikrörelsen ur Gärdesfesterna. De flesta av oss roades av att Staten och kapitalet och Jösses flickor fick plats i visorna. För personer med borgerligt själsliv blev det oroande. Men de hade alltid varit oroade. På 30-talet ansågs det stötande att Thore Ehrling fick spela jazz på Skansen. På 40-talet måste Evert Taube "spelas med viss urskiljning" i radio och på 60-talet gällde detsamma för Cornelis. Var dödskallestämplarna sitter i dag vet vi inte, kanske på Owe Thörnqvists Sverigebesöket?
Den här boken är ingen populär framställning, den har lite drag av doktorsavhandling. Några teser illustreras med noter. Visst blir man nyfiken på hur Povel får sina Sommartrivialiteter att låta som Sjöbergs Frida i vårstädningen, men sånt kräver ju notläsning som de flesta av oss vanliga vistrallare inte klarar.
Och inte klarar vi ord som agogik, syllabisk och appogiaturer heller utan att slå upp dem.
Boken kan rekommenderas till den professionelle trubaduren och till mycket intresserade visdiggare. Vi andra har lättare att smälta Christina Mattssons "Sjung! En vishistoria med texter och melodier" (N&K) som jag skrev om på denna sida 18/11 förra året.
Så jobbar vi med nyheter