För lätt och för tungt
Valrörelse, massarbetslöshet och nyupptagna Skandiarättegångar; även om det var ett tag sedan näringslivets miljardbonusar var fikabordsämne emeritus är bordet dukat för Claes Erikssons film om försäkringsdirektören som sakta kvävs av sin egen girighet.
Odjuret och godheten. Örjan Ramberg och Claes Eriksson har rollfördelningen glasklar i "Den enskilde medborgaren". Foto: SF
Foto:
<span class=color style='color:#BF0220;'>Film
Den enskilde medborgaren
Filmstaden
Men "Den enskilde medborgaren" kommer inte ens nära målet. Som komedi är den för tungfotad, som samhällskritik för lättviktig.
Bolagssatir är ett svårt ämne. Dagens publik är bortskämd med skarpa kommentarer till kapitalismens jävlighet - "Wall street", "Strebern" och "Thank you for smoking", som nyligen hade Sverigepremiär, är tre enkla exempel som dessutom kommer direkt från kommersialismens mörka hjärta, Hollywood.
Alla lyckade bolagssatirer präglas av en lömskt effektiv subtilitet som överlåter mycket åt åskådaren. "Medborgaren" slår in sina argument med stånghammare, och argumenten är sällan starkare än vanliga insändargnället där globalisering, dokusåpor, politikerskandaler och vd-bonusar alla hänger ihop och är en ofrånkomlig konsekvens av varandra. Och allt var bättre förr.
Det finns ett par riktiga pärlor i dialogen, men de är svåra att urskilja under det tjocka lagret av dött, jämngrått musselkött. Problemet här är att Claes Eriksson varit både manusförfattare, regissör och producent och alltså saknat någon som kan säga "skriv om, spetsa till". Den första darling som borde ha dött är en scen på ett släktkalas där hela poängen är att folk hälsar på varandra i vad som känns som en vecka.
Skurkarna bakom direktionsbordet ställs i ständig kontrast med de enskilda medborgarna, två genomsnälla gymnasielärare som spelas av Claes och Anders Eriksson (den senare gör för övrigt en briljant rollprestation och borde snarast plockas in närmaste saftiga Björn Runge-drama). Skillnaderna åskådliggörs oftast genom att en vanlig människa säger något fint varpå en direktör skriker efter mer bonus.
"Den enskilde medborgaren" talar mycket om trovärdighet, sannolikhet och religion. Underförstått är att hela kapitalismen är en lögn, en myt, att Jesus och Muhammed är gymnasielärare och djävulen bär slips. Jag tror vi är mogna för en mer nyanserad problembild än så.
Så jobbar vi med nyheter