För långt mellan skratten

Årets nyårsrevy på Lilla Teatern håller inte samma klass som tidigare.
Det gamla problemet med tillräckligt knorriga texter med åtminstone hjälpligt kul poäng, brukar uppvägas av några praktnummer och tillsammans brukar vi få oss så många goda skratt att summan blir klart plus.
Det är trist att behöva konstatera att det inte blev så med Lillans revybygge, det blev för långt mellan skratten, för många av numren var för bleka på alla sätt.
Det hände till och med att man led med den stackars aktören som skulle spruta ur sig ordvitsar - som inte var några vitsar. Typ: "så tänkte jag att jag skulle spela tennis men då sa dom att det var det värsta dom sett". Då är det meningen att ordet "set" ska locka fram glädjen.
Robban Zetterberg och Carina Perenkranz har känsla och timing som komiker, det är inget fel på det. Alla tar i så mycket dom kan och ingen kan klaga på hantverket. Det gör det nästan värre, det känns som slöseri med begåvningar som skulle kunna blomstra under andra förhållanden.
Hela 30 olika nummer bjuds, av 13 olika författare, det är alltså mycket generöst och det betyder ett ofantligt arbete från bland annat kostymavdelningen, det är många fantasifulla och roliga skapelser att titta på. Så sådant kan man roa sig med.
Men den som planerat numren så att kvällens underhållning inleds ganska bittert med att Norrköping blir en öken där allting (och alla) försvinner i ut i intet, den kanske inte ska ägna sig åt revy. Beklämningen tar en stund att komma över.
Liksom att lägga in ett nummer om en av våldtäkterna som begåtts i vårt område under året. "Offret" sjunger om sin plåga och så ska man uppröras med henne över förövarens korta straff.
Nej! Fel forum! Inte här!
Flera goda idéer som att ta upp Spårvagnens 100 år inger förhoppningar som grusas, liksom en del andra goda ansatser mynnar det ut i ett jaså och ett frågetecken. Gratistidningsutdelarna - yes! - som visade sig vara systrar - jaha - vad var det med det? Den förgiftade marken vid Plantagen, utan udd, bebisarna som såg så roliga ut - det blev plumpt. God ansats, men det räcker inte med skojiga figurer att titta på och det är ju inte meningen heller.
Rolig var en text om den gamle partisekreteraren Lars Stjernkvist, en annan var drift med golfspel, så tacksamt. Ett musikaliskt potpurri gjordes riktigt bra. Konkurrens mellan barn- och äldreomsorg hör till plussidan liksom Caroline Lekströms Lena Ph. Fever - en härlig låt framfördes med rättvis känsla av Kajsa Berg och Jesper Kujanpää. Hela andra akten har titlar på -stunden, skoj även om det är något som kanske inte upptäcks förrän efter föreställningen när man tittar i programmet. Då man också ser att första delen ska vara den mest lokala, andra akten heter Lagom svenskt och ska väl ge lite mer av utblick.
Med så mycket positiv energi, så många uppenbart goda viljor och så synbart intensivt arbete är det nästan smärtsamt att behöva konstatera att den charmfulla gruppen inte håller måttet i år.