För långsam, för tråkig, för svensk
En såpa Harlekinen
Sömnig såpa. Trine Dyrholm och svenskdanske David Dencik i "En såpa" som belönades med Silverbjörnen i årets Berlinfestival. Foto: Folkets Bio
Foto:
Film
När jag var ny i yrket frågade jag en erfaren kollega om det är förenligt med god recensionssed att lämna bion om filmen är usel.
"Man får somna. Man får inte gå", svarade han. Det var klokt sagt. Om du somnar måste det inte vara ditt fel. Regissören har ett visst ansvar för att hålla dig vaken. Jag har följt hans råd sedan dess och på "En såpa" råkade jag följa det två gånger.
Länge tänker man att den här danska debuten lider av startproblem. Det händer inte så mycket. Charlotte är nyseparerad och har flyttat in i en ny lägenhet. Hon ställer upp sina möbler men vet inte var hon ska ha soffan. Hon får hjälp av den transsexuella Veronika i lägenheten under. De pratar lite i Charlottes lägenhet, sedan fortsätter de prata hos Veronika. Så byter de lägenhet igen. En berättarröst kommer in och sammanfattar vad som hänt utifall det gått för snabbt för publiken.
Startproblem, som sagt. Men plötsligt är filmen slut.
"En såpa" är helt enkelt för långsam, för tråkig och för svensk. Danskarna har en tradition av att kunna liva upp de tunnaste manus med skönt anarkistisk humor, men här faller till och med den rutinerade medförfattaren Kim Fupz Aakeson i svensk socialrealistisk dvala.
Ljuspunkterna i filmen är det fingertoppskänsliga spelet, framför allt av David Dencik ("Lasermannen") som Veronika, det starka slutet och filmens lugna konstaterande att till syvende och sist blir vi förälskade i själar, inte kroppar.
Så jobbar vi med nyheter