Ulla Berglindh
Tecken, texter, tolkningar
Folkuniversitetets Akademiska Press
Svenska Akademins Grammatik är en rolig bok, menar hon. Det kanske inte alla håller med om. Då kan Akademins Ordlista vara skojigare där man bland dess 160 000 ord kan hitta ständigt nya som blogg, chip, rättvisemärkning, mortadella, karaoke, fågelinfluensa, svenne, anhörigvård, skurkstat och marknadsfundamentalist.
Eller vad sägs om mambo, särbo, delsbo och kvarbo? Och balkongflicka, "ett hemskt ord som betecknar följden av en kulturkrasch".
Slangen tar sig också in, som fett (grymt bra) och jalla! (kom igen!) från rinkebysvenskan. Och från jiddisch skulle man kanske gärna importera "nudnik" som beteckning på en tröttsam och envis person.
Byråkraternas nyskapelser kunde vi vara utan. Den som kallar arbetslöshet för rörlig arbetsmarknad eller tillfällighetsarbete för projektanställning vill dölja verkligheten för oss.
Ett av författares ständiga problem är hur man ska börja och sluta en berättelse. Ulla Berglindh ger exempel på "börjor och happy ends".
Det var en mörk och kulen natt. Äntligen stod prästen i predikstolen.
Det hade kommit en främmande katt till stan. Och slutet på ett kapitel kan lämpligen vara en "cliffhanger" som gör att man måste läsa vidare.
Vi varnas för uttryck som blivit så slitna att de tömts på sitt innehåll: Vårt avlånga land, bollen är rund, ha is i magen. Ibland använder Berglindh ord som jag måste googla för att hitta betydelsen av. Nexusinfinitiv, redundant, metonymisk. Strindberg är inkommensurabel. Ojämförlig. kanske? Jag får också veta att han inte var kvinnohatare utan snarare feminist, vilket onekligen har sitt intresse.
Vi får möta författare som inte går att översätta; Lennart Hellsing, Alf Henriksson, Povel Ramel. Hos dem är all rimlighet upphävd, vilket är alldeles underbart.
Hur är det nu med den roliga grammatiken, hur analyserar man en mening som "De vill apropos det i princip minsann turligt nog kanske gå"? Det behöver jag inte veta, jag som struntar i grammatiken och skriver på ren språkkänsla.
Men jag blir nyfiken. Hur kommer nästa generation att skriva. Våra förfäder tvingades fatta sig kort på runstenarnas begränsade yta. Nu påminner oss Berglindh att dagens ungdom ofta skriver på ett lika begränsat utrymme, nämligen mobiltelefonens sms-ruta. Kommer det att påverka morgondagens författarskap?
Ulla Berglindh vet allt om svensk litteratur och svenskt språk. Hon är lektor vid Göteborgs universitet, ledamot av Svenska Institutets nämnd för svenskundervisning. Hennes bok består av artiklar och kåserier ur tidskriften Sverigekontakt, vars målgrupp är svensklärare i utlandet.
Att kunna påpeka för en sådan auktoritet att man nog bör skriva "ett slags" och "en sorts" oavsett vad som kommer därefter känns bra för mitt självförtroende. För det är väl så? Nä, via Wikipedia får jag veta att man numera kan skriva en eller ett vilket huvudord som än följer. Ett slags bok, alltså, eller en sorts språk. Fan också - sånt som jag varit dösäker på gäller inte längre!
Språket lever, och mycket av dess liv möter man i Ulla Berglinds bok.
Med ett nexusinfinitiv vill jag säga: Den bör läsas av dig som är språkintresserad!