För att skratta, le och gråta
LUCIA ETXEBARRIAKärlek, nyfikenhet, prozac och tvivelÖvers. Manni KösslerWahlström & Widstrand
Debuten Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel som gavs ut 1997 i hemlandet är en färgstark roman om tre systrar i Madrid på väg mot total katastrof. Tre kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, om man så vill, för det påminner om de galna överdrifterna i Pedro Almodóvars filmer.
Systrarna är inkapslade i en brutal värld och de har alla utvecklat ett bulimiskt förhållande till piller. Systrarnas historier är otvunget berättade i jag-form. Det är ett effektivt sätt att komma nära och se genom olika ögon. Hemligheterna, syskonhatet, övergreppen, den manipulerande mamman, frånvarande pappan och missförstånden träder fram. Bilderna bryts mot varandra och språkets penseldrag och palett skiftar färg efter person.
Yngsta systern är Cristina, den utlevande uppmärksamhetstjuven. Hon arbetar på en pub, Planeta X, experimenterar med droger och dras allt mer mot den allvarliga och destruktiva sidan av Madrids nattliv. Den där nöjet går över styr, där festen blir en dödsdans. Där man tar horse för det är cool, för att Kurt Cobain tog det, Iggy Pop tog det och Courtney Love tar det.
Superintelligenta systern Rosa har valt karriären, klär sig i grå Loewekavaj (mycket definieras på postmodernt sätt genom märken på kläder och möbler) och får jungfrun av Rocìo att framstå som en festgalen slyna, åtminstone enligt lillasystern. Trots att hon lever i en miljonstad är hon ensam, knaprar prozac och överväger att ta livet av sig för att slippa ännu en dag bland obegåvade medarbetare på jobbet.
Äldsta systern Ana är hemmafrun som putsar och fejar i sitt hem tills det platsar på mittuppslaget i Elle Interiör. På ytan är det perfekt "Jag har allt omkring mig, men jag har inte längre något i mig", konstaterar hon.
Till en början kan de tyckas stereotypa: partypinglan, karriärkvinnan och hemmafrun. Men de får allt mer kött och mänsklig form så de lyckas ta sig ur pappersdockfällan.
Som läsare undrar man var den rusande färden mot avgrunden ska sluta, och det kan givetvis inte avslöjas här. Det räcker med att säga att bokens humor och smärta får en att skratta, le och gråta om vartannat.
Så jobbar vi med nyheter