Folksagor inte utan problem
SVEN KJELLGREN Folksagor från Östergötland Impactum
Foto:
Men blir sagor östgötska för att de berättas av östgötar? Sagor vandrar över alla gränser. Endast en av de här har direkt östgötsk förankring, närmare bestämt till slottet Johannesborg utanför Norrköping. Där levde "för länge sedan" en kung som förälskade sig i en vallpiga&
Folksagor har medeltida ursprung men Johannesborg började byggas 1613. Det går inte ihop. Och den här sagan slutar grymt olyckligt trots att Sven Kjellgren i den ambitiösa essä som inleder boken ger regeln att en saga ska sluta lyckligt.
De övriga sagornas enda anknytning till landskapet är att de berättats av äldre östgötar som i sin tur hört dem av äldre släktingar. De har berättats på 1920-talet, inte för en sagohungrig publik utan för en folklivsforskare som suttit och krafsat med block och penna.
Sven Kjellgren skriver i sitt förord om folksagans stilistiska och episka regler men han har missat att redovisa dess historiska bakgrund. Den västerländska folksagan kom till i en medeltida miljö där människornas roller var låsta och av Gud givna. Att där berätta om en fattig gosse som fick prinsessan och halva kungariket var att klä en upprorstanke i ord.
Det var en tid när folket arbetade tills mörkret föll. Sagoberättandet måste ske framför en falnande brasa. Om det funnits bilder skulle man inte ha sett dem i dunklet. Men det fanns inga bilder. Lyssnaren fick själv göra sina bilder i huvudet, öva upp sin fantasi, stimulerad av berättaren.
Det var en tid som sållade fram de bästa berättarna, de som hela tiden kunde anpassa sagan till lyssnarna - en tid då sagan levde.
Sen kom bröderna Grimm och andra och hejdade förloppet och fängslade sagan i det tryckta ordets fasta form. Och samtidigt förvandlade den till en säljbar vara. Som inte var avsedd för arbetarbarn utan för att ge lite liv i det framväxande borgerskapets barnkamrar med dess barnpigor.
Samtidigt tycks det muntliga berättandet ha fortsatt, men med tiden alltmer urvattnat, när fotogenlampan, elljuset och ståndscirkulationen berövade folksagan dess livsluft.
De sagor som Sven Kjellgren här återberättar har alltså vandrat från fäder till döttrar, från mödrar till söner, mellan generationer som haft allt mindre behov av dem och där inte alla varit goda sagoberättare. Sagorna har förlorat sin form, sin lyster och mening.
Det märks. De flesta av bokens sagor är charmlösa, tradiga, fantasilösa, poänglösa, ibland med rutinmässig upprepning av våld som i nutida actionrullar.
För barn som ska göra sina bilder i huvudet skulle jag inte läsa om en far som blir lurad att halshugga alla sina döttrar eller om kannibalism med soppkok på en död pojke eller om elakingar som kastas i sjudande bly och kokande tjära.
Några av berättelserna liknar äkta folksagor. Råttan som blev brud är spännande. Gumman som ville bli Gud Fader borde läsas för Skandiadirektörer. Av Den långe, den tjocke och den dumme kan man lära att den som vill lura till sig andras egendom kan råka illa ut. Plugge och jätten liknar en riktig folksaga fast med mycket död och usel moral.
Sven Kjellgren säger att vi ska frammana miljöer och personer i vår fantasi när vi lyssnar till sagor. Här behöver vi inte besvära oss med det - boken är strålande vackert illustrerad av Per-Anders Nilsson.
Så jobbar vi med nyheter