Folkhemmets egen Stig

Jo, visst gjorde Stig Lindberg (1916 - 1982) en del roliga gubbar vid sidan av sina kända serviser. "Gnurglor" kallade han sina stilrena prydnadsföremål i stengods.
Han gjordes också till ett affischnamn. Det är lätt att förstå varför. På en filmsnutt, daterad 1959, som visas på utställningen, är han vältalig och underhållande när han berättar om konstindustrin Gustavsberg där man talar om "klyftiga föremål". Stig Lindberg bär vit konstnärsrock, markerade glasögon och oklanderlig fluga.
- Det här är min favoritfilm. Han ser nästan för bra ut, det är nästan som han vore stylad, men jag tror inte han var det. Han var helt enkelt sådan, säger utställningskommissarie Micael Ernstell.

Livsstilsreportage
För att komplettera utställningens kaffekoppsmonter betalade Micael Ernstell 700 kronor för koppen Eva med fat, vitprickig på röd botten. I dag syns Lindbergs gnurglor, vaser, emaljerade 50-talsbord, porslin och tyger i tjusiga livsstilsreportage och mycket av det han gjort säljs för stora summor på kvalitetsauktioner. Nationalmuseums utställning kommer helt säkert att trissa priserna ytterligare.
Men på sin tid var Stig Lindberg både exklusiv och folklig. Ingen formgivare har i samma utsträckning intagit det svenska folkhemmet. Hans klyftiga föremål var inte bara en formmedveten och livsstilsfixerad medelklass förunnade, såsom mycket av dagens exklusiva design. De hamnade i var mans köksskåp och inte bara där.
- Han var så bred, han gjorde toalettsitsar, man spelade kort med honom, han gjorde tyger och tv-apparater, säger Micael Ernstell.
Som 21-åring, med en halv teckningslärareutbildning i bagaget, hade Stig Lindberg sökt anställning på Gustavsberg. Årets var 1937. När han fick svaret att det var dåliga tider och inte fanns några jobb lär den unge Lindberg sagt:
- Om ni anställer mig ska jag se till att det blir jobb för fabriken.
Lindberg kom till en porslinsfabrik som 1942 startade en konstnärsateljé, Gustavsbergs Studio, för att göra exklusivt konstgods men också för att det konstnärliga arbetet skulle smitta av sig på serietillverkningen, den som skulle ta upp konkurrensen med billigare importporslin.

Konstnärsateljé
Till skillnad från dagens frilansade formgivare hade Stig Lindberg fast anställning och en hel industri bakom ryggen. När Kooperativa Förbundet köpte Gustavsberg fick hans arbeten ytterligare spridning samtidigt som han själv, och de övriga konstnärerna, gjordes viktiga i marknadsföringen, på gott och ont. Lindberg stack ut, han gjorde sig bra i media, vilket fick skribenterna att alltför ofta koncentrera sig mer på hans person än på hans verk.
Redan från 40-talet och framåt var hans former och uttryck på många sätt banbrytande. Nationalmuseums utställning och katalog, "© Stig Lindberg", fokuserar på hans mångsidiga konstnärskap men också på hans vilja att bli betraktad som just konstnär, något som är självklart i dag men inte var det då.
Industrin hade inget större intresse av att kämpa för formgivarnas upphovsrätt. Där ville man producera. Inte förrän 1970 fick formgivarna den juridiska upphovsrätten till sina arbeten berättar Micael Ernstell, och Stig Lindberg, som den tongivande formgivare han var under decennier, upplevde sig ofta plagierad.
- Han kunde bli sur på Rörstrand och Arabia när de gjorde liknande former. När han presenterat en ny servis kunde han samtidigt säga "nu ska vi se när det kommer något liknande".
- Det är svårt att sätta fingret på, men Stig Lindberg hade en enorm betydelse för formgivningen i stort.
"© Stig Lindberg" visas från förra veckan till och med 25 februari 2007.

Folkhemmets egen Stig

Under sin livstid presenterades Stig Lindberg som svensk konstindustris erkände upptågsmakare. När Nationalmuseum visar en stor retrospektiv är det med fokus på ett starkt konstnärskap och på en folkhemsdesigner med humor.