Folk sjöng överallt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag hör Ferlin kastas jag alltid tillbaka till 1940-talet. Folkhemmet hade just börjat byggas. Jag hade gått på Marieborgs folkhögskola, prövat journalistik på Folkbladet och fått en fästmö, Inga från Vikbolandet. Med henne kom jag till Stockholm där jag var uppväxt och där vi skulle bo.
Jag hamnade i tidningskvarteren i Klara. Min far hade länge umgåtts med Klarabohemerna men var noga med att sköta sitt jobb som sättare på Aftonbladet och hålla sig borta från spriten.
När han skrev blev det mest verser till bröllop och jubileer och ibland en schlagertext för grammofonbolagen.
Själv sålde jag noveller till tidningarna men tjänade mera som typograf, ett yrke som inte längre finns men som nu kan studeras på NT:s jubileumsutställning i Stadsmuseet här i Norrköping.
Det var i slutet på 1940-talet. Inga och jag trodde på socialdemokratin och blev fanbärare och sångare åt Wigforss och andra storheter i valkampanjen 1948. Folk sjöng överallt på den tiden. Vi var med i SSU, där det lät så här på Samling vid pumpen:
Det blåser i dammet
och efterkrigsprogrammet
det ska vi nog ordna - nu sjunger vi fram´et!
För nu ska det byggas och fejas och snyggas,
så nu ska ni se vilket folkhem det blir!
Framtiden såg ljus ut. Folkhemmet byggdes under tretti år. Sen började det tackla av. Till dem som svek hör lärarna.
Vilka skolbarn fick någonsin veta vad efterkrigsprogrammet var? (Full sysselsättning, rättvis fördelning, demokrati i arbetslivet!) Vilka skolbarn har fått lära sig betydelsen av solidaritet och facklig organisering? Vilka skolbarn vet i dag vem Ernst Wigforss var?
Nu får de plugga entreprenörskap och eget företagande. Svenskt Näringsliv släpps in i skolorna med Ung Företagsamhet för att lära ungarna starta företag – som sen kan gå i konkurs så att bankerna kan ruinera släktingar som gått i borgen.
Fy fan!
Men även politikerna svek. Ferlin anade det tidigt, när han under bohemlivet i Klara skrev Till en socialdemokrat, en politisk dikt så god som någon:
Ack, klättergroda lilla,
du idogt under årens lopp
från gren till gren har klättrat opp.
Nu sitter du i buskens topp
men luktar lika illa!
Stockholms Klara är sedan länge rivet. På Söder där jag växte upp bor nu en rik medelklass som haft råd att betala miljoner för lägenheter som i min barndom kostade 75 kr i månaden.
Inga och jag är tillbaka i Norrköping - en stad där man faktiskt kan inbilla sig att folkhemmet ännu lever.