Flitige Guillou behövs när det ska talas terror
Jan Guillou Madame Terror Pirat
Foto:
En ny bok
Hon heter Mouna Husseini och är palestinier. Hon dödade sin första israel vid åtta års ålder. Nu är hon biträdande chef för PLO:s underrättelsetjänst. Hon har tagit på sig uppgiften att slå ut den israeliska flottan som är ganska svag eftersom Israel inte har några fiender till sjöss. För ändamålet skaffar hon en rysk Alfa-ubåt och börjar utrusta den.
Mouna kämpar för ett fritt Palestina. Hon hatar allt religiöst bigotteri, föreställningen att Gud gett den ena eller den andra rätt att stjäla andras land och belöna den som stjäl bäst.
Ständigt denna jävla Gud, tänker hon. Judarna är galna, de kristna är galna, för att inte tala om vissa av hennes egna som nu till och med vunnit valet.
Ubåtens besättning består av ryssar och palestinier som inte kan hålla sams. Här behövs en befälhavare som kan få ordning - och så letar hon upp sin gamle vän Carl Gustaf Gilbert Hamilton som har levt ett helt decennium "med hästsvans i skymundan" i USA.
Carl blir befäl på ubåten och slår ut det lilla Israel har av sjöstridskrafter vid Haifa. USA ingriper, men nu gäller det att hålla igen. Risken är att USA:s kristet fundamentalistiske president kan få order av Gud att lägga stora delar av världen i ruiner om USA utsätts för förluster.
I USA håller man just på att planera ett anfall mot Iran och vill tro att det är en iransk ubåt som varit framme vid Haifa. Bäst att ockupera en del av Iran och upprätta en skyddszon, händelsevis i den mest oljerika delen av landet. Den fria världen slår alltid tillbaka, vad än skäggkillar med kökshanddukar på huvudet tror.
Men moderna krig förs inte bara med vapen utan också i medier. Bilder av brigadgeneral Mouna al Husseini - löpsedlarnas Madame Terror - vid ett ubåtstorn med den palestinska flaggan sprids över världen tillsammans med intervjuer och TV-reportage.
Terror är angrepp med svaga vapen. Angrepp med starka vapen brukar kallas värn av demokrati och höga värden.
Ubåten, som nu heter U-1 Jerusalem, drar iväg till Sydafrika. Där har presidenten kallats terrorist under större delen av sitt liv, liksom sin palestinske kollega. Nu är de båda folkvalda presidenter.
En som har det svårt är Condoleezza Rice. Hon ska sköta utrikesrelationerna för världens mest fruktade och hatade nation. Nu ska hon också försöka få världens mest uppmärksammade aktion, palestinska flottans angrepp på Israel, att se ut som terrorism. Medan U-1 Jerusalem smiter iväg och dyker upp på de mest oväntade ställen och fortsätter sin verksamhet - utan att någonsin drabba civila mål dessutom.
I den här boken agerar världspolitikens höjdare inte bara som statister utan också i framträdande roller. Man får umgås med Bush, Putin, Rumfelt, Condoleezza Rice och andra så man ibland känner sig personligen bekant med dem.
Märkligast är umgänget mellan den uppdiktade Mouna och den existerande Condoleezza. De klarar inte av sina politiska motsättningar men finner varann på det mänskliga planet, glada över att ha hittat någon enda människa som de kan prata om det mest privata med. De kan skratta och gråta tillsammans och de omfamnar varann, "världens mest ensamma kvinnor".
Någon borde sätta den här boken i händerna på Condolezza Rice och intervjua henne om hur hon ser på sitt litterära porträtt. Som är gjort med tydlig värme och uppskattning.
Till skillnad från andra. Tony Blair gör bort sig och lovar att avgå. Bush håller konferens och börjar med en bön som ingen riktigt begriper men som tycks sluta med att Gud måtte skydda amerikanska liv och välsigna Amerikas Förenta Stater.
Jan Guillou har som vanligt gjort en ordentlig research, han är då inte rädd för att arbeta! Här är mindre våld och mycken kunskap. Guillou tar avstånd från meningslös självmordsbombning och ställer fram begreppet terrorism till diskussion. Lika aktuellt och effektivt som när han belyste direktörernas moral i sin förra bok Tjuvarnas marknad. Guillou behövs.
Så jobbar vi med nyheter