Flinck och vårt förakt för svaghet

Han litar tryggt på vårt intresse, eller sin egen utstrålning, när han begär att vi ska sitta och se upptakten, hur han under tio minuter sminkar sig. Vi gör det gärna. Fram träder så en nästan groteskt maskad man, rödsårad, svartsminkad och med ruttnande tänder.
Herr X som den balanserade, kloke intelligente. Herr Y som en äckligt hal typ, en medlöparkaratär.
Den givne brottslingen med en fysionomi som var aktuell i sin tid - karaktären skulle kunna gå att avläsa i det yttre.
Båda har lik i lasten, Strindberg hugger rätt in i det moraliska dilemmat. Thorsten Flinck skär lika skarpt. Svart och vit person. Den överlägsne erkänner sin skuld utan skuld, han kommer dithän så lätt, han sätter sig i en position där det är han som avgör vad som är rätt och fel, vem som är värd vad.
Då har han redan fått våra sympatier medan Herr Y, lismaren, har hamnat på den andra sidan. Han, bedragaren som "av en osynlig kraft drevs" att signera ett dokument och skaffa sig fördel.
Nej, honom gillar vi inte.
Vem som är mest föraktlig kommer man inte på förrän efteråt, man funderar över den starkes ansvar, över den svages skräck. Pjäsen bär man med sig på det sätt som visar en klassiker, den klibbar fast, dessutom framförd med lidelse av en Flinck som lever fram texten, han svettas, stänker, spottar. Mycket lätt skiftar han mellan den övertygande X och den upplöste Y, ibland bryr han sig bara om antydningar, blicken och rösten är hans smidiga verktyg. Y-karaktären balanserar ibland mot gränsen till clown, Flinck klarar det.
Vem är brottsling. Vem är hedervärd medborgare. Vem är paria. Nästan magiskt att följa den här pjäsen som inlägg i en dagsaktuell debatt. Fast naturligtvis ständigt aktuell.
Thorsten Flinck överraskar med ett eget kärnfullt efterord som hörs i högtalare. Han talar om vårt förakt för den svage. Det är sanningen, säger han, bortom nazismen, den som inte bara levde -39 till -45, sanningen är att vi beundrar den som slår sig fram. Att vi föraktar den som förlorar. Djupt inom oss ska vi söka, med teaterns hjälp kan vi se oss "såsom i en spegel".
Det svider. Skådespelaren tar inte på sig rollen som upplysare åt oss. Han talar lika mycket till sig själv.
Pjäsens dilemma kan med fördel tas upp i ett hörn som görs till teater på ett nöjesetablissemang. Åtminstone med den här skådespelaren som fyller varje utrymme av scenrummet.
Några onsdagskvällar framöver har man chans att delta i upplevelsen.