Fläsket brinner inte längre

Göran Lagerberg elbas, Erik "Kapten" Dahlbäck trummor och Bengt Dahlén elgitarr i  "Bosses låt".

Göran Lagerberg elbas, Erik "Kapten" Dahlbäck trummor och Bengt Dahlén elgitarr i "Bosses låt".

Foto:

Kultur och Nöje2013-02-14 08:38

FLÄSKET BRINNER

Plats: Crescendo

Datum: 13 februari

Betyg: 3

Under 1970-talet var rockjazzgruppen Fläsket Brinner med sin instrumentala musik ett udda om än populärt proggband. 2013 har mycket hänt i musikvärlden. Dessvärre inte till Fläsket Brinners fördel. Konserten på Crescendo får med knapp nöd godkänt.

När Fläsket Brinner efter diverse personal- och namnbyten tog fastare former 1970 kom de snart att få en central roll inom proggmusiken. Med sin musik någonstans mellan jazz och rock och utan vokala inslag, var de dock ett udda om än populärt inslag i den svenska musikscenen. Så mycket hade inte förändrats på drygt 40 år. De korta, ofta folkviseinspirerade, melodislingorna upprepades gång på gång. Skillnaden mot 1970 är att nu har såväl de yttre som inre förutsättningarna annorlunda.

Den inre glöden falnar

Den glöd och övertygelse som kännetecknade Fläsket Brínner under 70-talet finns inte mycket kvar av. Undantaget då trumslagaren Erik Dahlbäck och gitarristen Bengt Dahlén som är de enda ursprungsmedlemmarna. Göran Lagerbergs elbas försvinner i Dahlbäcks ofta furiösa trumspel och Stefan Blomquists orgel/synth/elpno förmår inte ta sin rättmätiga plats. Kanske hade bandet en dålig kväll på jobbet. Kanske berodde det på att saxofonisten Anders Ekholm och organisten Tomas Jutterström inte kunde medverka. Musiken fick ta nya former, vilket ibland kan vara till nytta.

Arvet efter Bo Hansson

Det musikaliska arvet efter organisten Bo Hansson, under 60-talet ena halvan av duon Hansson & Karlsson, utgör grunden i ?Fläskets? repertoar. I exempelvis ?Bosses låt? och ?Svarta Ryttaren? finns struktur, teman, variationer, temposkiften och stämningar som hela tiden håller lyssnaren alert. Mycket av de kvalitéerna saknas i det övriga materialet. Bo Hansson var en mästare och det är svårt att axla hans fallna mantel. Enkelt uttryckt kan man väl säga att viss musik, hur bra den än är, har svårt att fungera utanför vissa specifika ramar som samhällsklimat, kulturklimat och musikaliska sammanhang. Kanske hör den musik som Fläsket Brinner representerar till den kategorin. Hoppas jag har fel!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!