Med avsmak har jag kollat in min yngre syrras som är prydda med små gulliga märken. Makens har jag i ett års tid gömt undan i hallen så man ska slippa skämmas när det kommer folk. Hur kunde han nedlåta sig att köpa töntiga foppatofflor, när han hånar mig för min stavgång och cykelhjälm?! Ha, de där plastskorna måste ju vara fånigast av allt fånigt som finns, har jag tänkt.
Men så råkade jag under semestern passera en outlet i Motala.
Plötsligt upptäckte jag mig själv stå och botanisera bland foppatofflorna. Jag?! Hur fasen gick det till? Det undrar jag fortfarande. Kanske var det prisets fel. Stora plakat skrek ut att de bara kostade 79 spänn. Visserligen plagiat men ändå.
Urplockat var det, minst sagt, men jag lyckades ändå hitta ett par vita i rätt storlek, tog dom på mig och var såld! De satt otroligt skönt på foten och var mjukt fjädrande att gå i. Chockad såg jag mig själv lämna fram dojorna till kassörskan och dessutom betala för dom! Var hade mitt förnuft och min stolthet tagit vägen?
Jag åkte tillbaks till sommarstugan där min äldre syrra, som inte äger foppaskor, satt i solen och drack kaffe. Det satte hon i halsen när hon hysteriskt började garva och peka på mina fötter. Det hade hon minsann inte trott om mig, vrålade hon. Så fula! Svågern höll med och demonstrerade istället sina skinnsandaler. Köpta i Grekland, kanonkvalitet. Stilfulla. Riktigt riktiga skor.
Jag hade svårt att försvara varför jag köpt mina plastskor, pep nåt om att de FAKTISKT var sköna. Och billiga. Så tog jag skamsen av mig dom för att gå in i huset. Snabbt som ögat passade då storasyrran på att testa mina pinsamma skor. Gick omkring i foppisarna utan att säga ett ljud. Sen försvann hon.
För att efter en stund ringa på min mobil. Hon var på outleten. Vilken storlek har du på dina foppatofflor? Var stod dom? De var ju så sköööna! Sa hon utan att för en sekund reflektera över hur hon hånat mig tidigare.
Nu ser jag alla i foppaskor. Byggarbetare som doktorer. Unga som gamla. Till och med min 80-åriga mamma har ett par. 11-årige och 7-årige sonen också. Alla har klumpföttersandaler. (Nåja, 16-åringen håller fortfarande stilen och vägrar blankt.)
Och nu när semestern och snart sommaren är slut inser jag att det jag kommer sakna mest inte alls är ledigheten, solen, baden i Vättern eller fikabrödet till kaffet.
Nä, det är skorna jag kommer sakna.
Att jag inte kan bo i mina fula pjuck längre. Mina ocoola, klumpiga och otroligt mjuka plagierade foppaskor. Jag saknar er redan och längtar till nästa sommar då vi ska kila stadigt igen!