n Du store tid, vilket tryck det var i De Geerhallen i lördags kväll! Jag vet inte i vilken ände jag ska börja men programmet i sig var riktigt bra - varierat och välgjort i största allmänhet. Sextiotalslåtarna har onekligen någonting speciellt att ge, både för ung och gammal. På scenen satt, lika stadigt förankrad som alltid, Norrköpings Symfoniorkester. Att ha en fulltalig och livs levande orkester på plats går inte att vare sig ta för givet eller förringa. Därtill fanns en överproffsig kompgrupp för det där soundet som inte riktigt finns i en symfoniorkester.
För vilket möte det kan bli när det vill sig, och det gjorde det denna kväll. Anders Berglund som den rutinerade räv han är verkar kunna föra i hamn vilket skuta han än är satt att segla. Han trixar och fixar och fyller i och täcker över och allting som hörs blir precis så som det skall vara - musikantiskt finlir på högsta nivå! De tre solisterna, sinsemellan så olika men ändå lika, visade på en enorm bredd och professionalitet. Att de populärmusikaliska programmen står pall för en hel konsert är ingen självklarhet, men det här programmet gjorde verkligen det. Upplägget var varierat och riktigt spännande emellanåt: vad ska komma nu och hur löser man det? Att man plockat in Cornelis Vreeswijks omåttligt populära Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind kunde ju tyckas lite otippat.
Men med energiknippet LaGaylia Frazier som tolk och Anders Berglund som arrangör blev just den sången ett riktigt wild card i sammanhanget. Bravo! LaGaylia som sångerska har jag tidigare varit lite tveksam till men under konserten måste jag erkänna att jag kapitulerade. Människan är ju visserligen bara för mycket, men det är väl tur det när man tänker efter. För den energi, glädje och fullständiga överlåtelse till musikens kraft kan man ju inte ifrågasätta.
Hon sprutar ur sig hits som You don´t have to say You love me och Johnny B Goode som om det vore små enkla barnvisor. Helt rätt för hennes röst och stil var Son of a preacher man - så bra! En ny bekantskap för mina öron var Jasmine Kara som i mycket påminner om Frazier i uttrycket men har en annan sorts energi i framförandet - liten och späd men ett kraftpaket när det kommer till sången! I say a little prayer fick hennes sång att glittra till extra och Who´s loving you lockade fram attityd och entertainern. Mitt bland dessa tjusiga donnor hittade vi så jovialiske Roger Pontare som likt en Trivsel-Tage intog någon form av fadersgestalt på scenen. Men himmel vilken röst han har och vilket publikstöd han lockar fram bara genom att skrida fram över podiet i sina olika kreationer.
I you lost that lovin feeling kom han loss tillsammans med Anders Berglund i en tjusig duett. Riktigt välriktat och klangskönt fick han till det i He ain´t heavy...he´s my brother. Ytterligare en duett, lika logiskt som överraskande, fick Pontare sjunga när Claes-Göran Hederström äntrade scenen lagom till den tredje versen i Det börjar verka kärlek banne mig, hans schlagervinnare från 1968.
Från samma år (?) kommer jag ihåg Delilah. Visst var det Tom Jones som sjöng då - åtminstone på min mammas skiva. I De Geerhallen sjöng Anders Berglund och han har gjort det tidigare där och han gör den sången så ruskigt bra att ingen annan borde få sjunga den! Motown-medleyt som avslutade konserten var roligt och sammanfattande på många vis och jag tänker att jag gärna hört sångarna i lite fler duetter/trio istället för nästan total fokus på solonummer. Men det gjorde inte så mycket!