Det går inte att vinna sig ur fattigdomen i Indien, säger Balram i en tydlig passning till "Slumdog millionaire", succéfilmen om en fattig liten indisk pojke som på ett till synes obegripligt sätt blev miljonär i en tv-sänd frågesport.
I dagens Indien lever stenrika entreprenörer lyxliv i Bangalore ("Indiens Silicon valley") och en medelklass börjar ta form. Men enligt Balram – den här filmens krassa berättare – tillhör 99,9 procent av befolkningen de som sitter "i en hönsbur" som de aldrig kan lämna.
Men enligt myten kommer det i varje generation en vit tiger, som ett löfte om något nytt. Och redan i början av "Den vita tigern" förstår vi att Balram är denne tiger, eftersom han sitter i ett flott kontor och återberättar sin historia i ett mejl till den kinesiske ledare som ska komma på besök och som Balram vill göra affärer med. "USA är så passé, Indien och Kina är framtiden", skriver Balram innan hans livsöde rullas upp, i en upphöjd flashback-dramaturgi, lustigt nog inte helt olik den i "Slumdog millionaire".
Genom lite tur och list lyckas Balram få en tjänst som chaufför och tjänare åt sin hembys maffialiknande "beskyddare". Han tar främst hand om arvtagaren Ashok och hans USA-födda fru, spelad av Priyanka Chopra Jonas, som föraktar kastsystemet och behandlar Balram på ett respektfullt sätt. För det mesta.
Överklassfamiljen vinner inflytande genom ett effektivt system av mutor, de får till och med besök av "Den stora socialisten", landets premiärminister, vilket blir en ögonöppnare för Balram som får möta mycket hyckleri i sin nya tillvaro. Hönsburen blir ännu trängre än innan. Balram inser till slut vad som krävs för att blir fri.
"Den vita tigern" bygger på en Bookerpris-belönad roman av Aravind Adiga. Det är en klassisk "rags-to-riches"-historia som handlar om den revolutionära potentialen hos de 99 procenten – med ett visst släktskap med Bong Joon-hos "Parasit".
Filmen är dock lite onödigt lång och hade kunnat hamra in sitt hämndbudskap med ännu mer filmisk finess, nu snubblar den sig lite över mållinjen. Men det är ändå en sevärd satir som avslutas med en tankeväckande scen där de som till vardags är "de osynliga" tar plats och tittar rakt in i kameran.