Filmfestivalen: Hämnd på koreanska

Chan-wook Park är filmskaparen som visar del tre av hämndtemat, de andra har jag inte sett men delarna är självständiga. En film jag valde i första hand för att det är så ovanligt att få se en film från Sydkorea. Det stod att den skulle vara vacker och det var den - också. Och hemsk förstås, och grym. Lite svårt med de likartade namnen. Så är den vågad och obarmhärtig och med en estetisk distans som gjorde att man kände att det var ett konstverk man bevittnade. Ibland ville man inte titta, någon gång balanserade filmen på gränsen till utdragen våldsporr.
"Lady Vengeance" tog på sig ett mord för sitt barns skull - ett barn hon aldrig skulle få se igen om hon inte gjorde detta offer. 13 år i fängelse. Hela tiden med hämndplaner och en del praktiska övningar i ämnet. Den store skurken visade sig vara värre än hon trott, fler föräldrar fick goda skäl att hämnas och som dom gör det!
Blodet sprutar och rinner och samlas upp i en hink och skönheten i en bloddroppe från en sax, tänk!, gör det hela än mer absurt.
Efter det här exemplet på koreansk film tror jag mig förstå att den klassiskt asiatiska skönheten kommer att förvaltas väl, men också kravet på knivskap dramatik och laddad action.
Stjärnan spelar en dödsängel som finner att hämnden inte gör någon befrielse, man hinner många gånger tänka att hämnarna är inne i en återvändsgränd, precis så som de som pläderar för dödsstraff placerar förespråkarna på en nivå lik deras offers vidrighet.
Vad hade hänt om någon tyckt att offret skulle överlämnas till rättssystemet? Då blev det förmodlingen ingen film alls.
Alltså: Från Sydkorea kommer budskapet att hämnden aldrig är ljuv.
Filmfestivalen ångar vidare.

Filmfestivalen: Hämnd på koreanska

Är hämnden ljuv? Detta kära ämne att slå tillbaka skildras särdeles omsorgsfullt i festivalfilmen Lady Vengeance.

Är hämnden ljuv?
Detta kära ämne att slå tillbaka skildras särdeles omsorgsfullt i festivalfilmen Lady Vengeance.