Filmfestivalen ångar vidare
Vem som helst kan inte bli Pedro Almodóvar, men det är väldigt många som försöker. Inte minst i Spanien. Så tänker man när man ser Tapas av José Corbacho.
Annars kan han en hel del. Som det här utbredda modet i filmvärlden att skildra vanligt folks liv och så låta deras olika öden gå in i varandra, episoder stöts som biljardbollar och några faller faller rätt, andra fel, det är kolossalt underhållande och tydligen också lockande.
Crash kan räknas dit, den amerikanska filmen som blev Förra Årets bästa.
Titeln Tapas antyder småplock, kanske små godbitar av olika slag. Det är hett som i helsicke i Barcelona, en bar, ett äldre par, en kinesisk kock, en kärlekstörstande kvinna och en revolterande, en ung man, nätsex, död, gammal kärlek och en ny - en sån som ska vårdas som en späd planta, som den ena kontrahenten säger. Vinsten med filmen är "riktiga" människor och levande drömmar, mitt i serviceyrkenas gnetande.
Tapas är ändå en ganska sluten tillställning, Barcelona är omgivande ram, mer som storstadskuliss än något för den som vill förflyttas till Ramblan av nostalgiska skäl.
Flimmerfestivalen ångar vidare.
Film:
Tapas
Flimmer
Flimmer
Så jobbar vi med nyheter