En poetisk djupdykning i Svenssonlivets stilla helvete. Filmen börjar med ett citat av Thoreau. Redan där sätts tonen. Bedårande vackert foto visar det som inte riktigt sägs, att under ytan i det monotona är inte allt perfekt. Eller ens praktfullt.
Men det här är mycket mer ett konstverk än en film. Något som inte behöver vara en motsägelse, filmer kan också vara konst. Däremot saknar ”Man tänker sitt” driv, intrig, story. En myskväll på bio är bortom räckhåll.
I ”Man tänker sitt” följer vi fyra typer som avviker från mallen i förorten. De drar ut till skogs för att få vara sig själva, för att fly. Historien är berättad av en 11-årig pojke, Sebastian, som strosar runt och citerar en amerikansk poet från sekler bort.
Förutom pojken är det Jimmy och hans barn Silas, Mischa som visar rumpan åt den nyfikna grannen och Anders som har något tungt hängande över sig. Alla finner de ro ute i naturen.
På grund av filmens ovanliga berättarstil så blir den inte en klockren filmupplevelse. Hellström och Wenzel är skaparna bakom den starka ”Broder Daniel Forever”, och den här gången lyckas de inte lika väl.
En film behöver inte ha en övertydlig dramaturgisk linje, men den här kommunicerar inte tillräckligt starkt med tittaren heller. För den har definitivt något att säga, något som tyvärr kan passera många som ser den.