FILM
**PEARL HARBORFilmstaden
Foto:
"Pearl Harbor" är en svag men inte skandalöst dålig kärleksmelodram, med inslag av krigsfilm i motljus och glansfärg som gör andra världskriget till historieromantik om nationens hjältemodiga söner som, liksom gudasagans hjältar, blir vuxna efter hårda prövningar.
Men romantiken har förfärlig dialog och spelas nästan i pekoralsöt ton, krigsfilmen är än mer pekoral i dess patriotism och falska allvar kring krigets offer, historieskildringen är kitschig yta och handboksnotiser utan djupare information om varför Japan angrep USA.
Men huvudfelet i Michael Bays film, ett tekniskt virtuost och dramatiskt torftigt försök att kombinera manlig äventyrsfilm, romantik och historisk katastrof i "Titanic"-stil, är inte handlingen (som liknar mängder av andra amerikanska beredskapsfilmer) eller stilen (en imitation av tidskriftsillustratören Norman Rockwell).
Det är i stället själva tonen, ytlig, tom på djup, fyllighet och underton, i människoskildringen som retar och tröttar
. Flygarkompisarnas triangeldrama, kamratskap och rivalitet skissas med klatschiga gester i en scen var; därefter romantik på strand och bland fallskärmar och sedan ödesdigert slut i strid. Inget mer berättas och det som sägs utstrålar, trots all tjusighet, att Bay och hans fjantige författare egentligen inte vill och kan berätta om människor. Hela handlingen kan sammanfattas i en musikvideo; uttänjd på tre timmar blir det bra tunt.
Skildringen av japanernas demolering av USA:s flotta är ett praktnummer på sitt sätt, ett stycke superrealistisk upplevelsefilm fylld av explosioner, förlisning, skottlossning, rörelseenergi och sjukhuskaos.
Digital bildgenerering har använts för att nå verklighetstrogenhet.
Det är det också, fast bataljpanoramat och identifikationen med människorna aldrig blir så genomträngande som i "Rädda menige Ryan".
Så jobbar vi med nyheter