Film
ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE***Bio Harlekinen
Lars Kaalund som den ilskne Hal-Finn i "Italienska för nybörjare" FOTO: TRIANGELFILM
Foto:
"Italienska för nybörjare" är en välspelad och välskriven tragikomedi om människor som lever i stämningar av förlust, brist och ofrihet. Fotot tillämpar dogmeskolans regler, om hur man uppnår maximalt levande realism med minimala medel, med mer okonstlat resultat än någon dogmafilm. På det sättet kommer människorna, deras miner och små reaktioner, som kommer fram och nära oss på ett fängslande sätt. Det befintliga fönster- och lampljuset som stämningsskapare har Lone Scherfig också ett bra öga för. Hennes bilder har en enkelhet som döljer nyansrikedom.
Gemensamt för de italienskstuderandes liv är kommunikationsproblem och gemenskapsbehov, dvs. sådant som språklig förmåga kan avhjälpa. Alla liv har sina egna dramer, skenbart obetydliga, men nog så stora för dem de berör. Filmen växlar mellan i stil med "Short Cuts" och "Leva livet". Portierens osäkerhet och frisörskans och servitörens möten är de som fullast förverkligar filmens ambition av medkänsla och sorglustigheter. Anders Berthelsen gör den nye själavårdaren med stödbehov med fin känsla för hur man säger mycket med en blick eller en replik.
Dikterna talar om Italiens sköna land där citronerna blommar. I södern ska livets brister bli till harmoni, så det finns en dramatisk logik i att italienska skapar harmoni mellan människor. Men det är bara en ram. Den angelägnaste röda tråden i filmen är kontrasten mellan hem fyllda av ensamhet och hätshet och hur kyrkan som provisorisk kurslokal återupprättar kyrkan som gemensamt rum.
Det är inte fråga om sensmoral utan om en genomtänkt dramatik, i stil, ton och ämnesval mycket lik såpans och mycket av realistisk roman. Det finns alltså en botten av en form av konventionellt berättande i filmen. Dogmestilens osköna effekter gör mycket för att gjuta osökt liv i innehålet.
Så jobbar vi med nyheter