FILM
KOPPSFilmstaden**
överlista arbetsgivare eller andra som vill söndra gemenskap med rationella argument. Upplösningen är inte som i andra filmer en seger i önskedrömsstil, snarare en fortsättning på gemenskapen som komiskt nog kunde hagenomförts utan fuskbrott, romantiska förvecklingar och diverse pinsamheter.
Innan den fina slutpoängen fyller Josef Fares filmen med tonsäker situationskomik om gemenskap och rädsla för arbetslöshet, lågkomik och hjältefantasier som parodierar modern raffelfilms manstyper, överdrivna vapenskicklighet och sprängeffekter. Allt detta hör till den folkliga farsens standardinnehåll, en del finns tillochmed med i en och annan klassiker i genren. Det är gjort i samma genuint begåvade barnsliga farsstil som "Jalla! Jalla!", enkelt, rättframt, med skådespelarna i centrum. Det är faktiskt en lättnad för ögat efter utslitna Jönsson-jönserier, klumpiga actionförsök som "Strul" eller hårdkalkylerad amerikansk buskis.
Den effektstarka komiken förekommer kring Torkel Petterssons ambitiöse polis, som kompenserar sina yrkesfrustrationer med övermänniskofantasier. Den typen har spelats av många stora filmkomiker. Men den som är riktigt rolig är Fares Fares, polisen som helt saknar förutfattade idéer om polisrollen. I stället ägnar han sig åt misslyckade försök att hitta en partner, en av dem han träffar är enligt komisk logik den kvinnliga länspolis, som kommer med nedläggningsbeskedet till poliserna som inte utrett ett brott på tio år. Den delen av filmen spelas i en underdriven stil som avväpnar.
Samma gäller för den snabbt skisserade småstadsstämningen, som barafinns där utan att det dröjs vid den på hemmablint vis.
Filmer som "Kopps" har alltid gjorts över hela världen. Den här berättar samma saker som många andra, och gör det bättre än många, det rör på sig, longörerna saknas liksom ambitioner som inte kan förverkligas.
Josef Fares löser den uppgift han tagit på sig och gör fungerande förströelse.
Så jobbar vi med nyheter