Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

DAGEN JAG BLEV EN KVINNA
* * *
Bio Harlekinen

Kultur och Nöje2002-11-07 00:00
En flicka förlorar sin barndoms frihet, en gift kvinna strävar efter frihet och en gammal kvinna köper frihet i tre fängslande episoder. De berättar om det som iransk film typiskt berättar om, barns och kvinnors erfarenheter av förtryck, det gamla och det nya, på iransk films typiska sätt: verklighetsnärhet och poetisk eller komisk stilisering, subtil kritik och sofistikerat landskapsmåleri.

I Marziyeh Meshkinis film är det havet kring ön Kish som genomgående står för en frihet, som är svårvunnen i Iran.
En flickas nioårsdag innebär i filmen en sorts slut på barndomen. Svarta slöjan åker på och det blir förbud mot lek med pojkar. Flickans barnsliga frihet beskärs. Den sista timmen väntar hon på en lekkamrat, leker med en guldfisk i havet och ser två pojkar bygga en flotte. Den står för en frihet som hon berövas, men dessförinnan lever hon intensivt i nuet. Åskådaren får lägga samman mönstret och se de gamla kvinnorna instruera henne i traditionell livsstil.

De övriga episoderna är slagfärdiga satirer, den första tragisk, den andra absurt komisk, med udden mot manschauvinism och egoism. En gift kvinna tävlingscyklar längs stranden. Cyklandet är en sorts frihetsprojekt som liknar mytens Sisyfos som ständigt rullade sin sten. Bredvid henne rider make, familj, stammedlemmar och en mulla som vill tukta henne. Situationen slutar som den började, i stagnerad kamp mellan frihet och ordning.

På samma strand sitter en gammal kvinna som lagt arvpengarna på ett helt modernt hem. Hennes frihet är köpta prylars frihet. Hon använder dem som önskeuppfyllelse, medan barnen gör dem till lekplats. Humor i Jacques Tatis anda uppstår i skämtteckningsliknande bilder. Därefter seglar hon iväg med sina prylar på flottar ut i havet. Det är en sorts flykt ut i en privat, asocial frihet, med nioåringen och två cyklister som åskådare. Det ser pessimistiskt ut för friheten, men filmen är knappast pessimistisk; snarare stoiskt jämnmodig, klassiskt balanserad, skön för ögat.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!