Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Film

THE LAST CASTLE
*
Filmstaden

Kultur och Nöje2001-12-11 00:00
En amerikansk general, dömd till fängelse för felbedömning i fält, leder medfångarna i ett uppror mot den maktmissbrukande fängelsechefen.

"The Last Castle" är ett simpelt, oinspirerat, långtråkigt och mänskligt stendött drama, med dåliga satiriska effekter, om ledarskap och självrespekt, i glansvackra bilder som inte gör något intressant av fängelsemiljön.

Robert Redford visar det bästa av sin minimalistiska spelstil som degraderad Vietnamveteran och dålig far, som i en ny roll som maktlös fånge finner en sista självupprättelse. James Gandolfini från "Sopranos" matchar honom väl med en fin karikatyr av en skrivbordsmilitär, en medioker typ som med kadaverdisciplin låter militärfängelsets interner lida för hans egna frustrerade soldatdrömmar. Rod Lurie, ny regissör med intresse för politiska ämnen, har god hand med aktörerna men förutom det har hans film inget artistiskt eller intellektuellt liv att erbjuda.

Generalen är ett idealbefäl som respekterar och förstår vad som gör en god soldat: discplin, mening, kunnande och självrespekt. Fängelset berövar dem allt det. Deras trots, ytterst en sorts institutionskritik och medborgarrättskamp, besvaras med allt grövre våld. Upproret, en stapelvara i fängelsefilmer, kommer att gälla inte yttre frihet utan själens frihet. Den bästa flykten går inte över muren utan inåt, mot det bästa i det egna jaget. Symbolen för befrielse i kreativitet och jagvärde blir ett murbygge och då om inte förr inser man att filmen stulit ämne, värden, typer och grepp från "Bron över floden Kwai", men utan att förstå ett smack av den filmens artistiska egenart och psykologiska och dramatiska komplikation.

Lurie har tänkt sig en åskådlig allegori om det goda ledarskapet och den amerikanska rättskänslan, som inte kuvas av individuell befälsinkompetens. Filmens nationalism stör knappast, inte heller martyrglorian kring generalen. Den oromantiskt fotograferade Redford gör en snygg övergång till seniorroller.
Filmens fiasko är hela schablontänkandet, med belägrings- och schackspelssymboler, actionmoment, sentimentalitet, i totalt likgiltiga bilder. Slätare uttryck för liberal humanism och tandlös satir finns knappt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!