Film
LANTANA***Filmstaden
"Lantana" är ett välspelat drama om sorg, livslust, dödsskräck och svartsjuka, filmat med tät dramatisk realism och en rad fina enskilda scener. Det man uppskattar i Ray Lawrences film är det skickliga sättet att väva samman rätt gängse dramatiska situationer, så att orsak och verkan får en överraskande effekt. Som i "Short Cuts", "Magnolia" och svenska "Tic Tac". Men efteråt känns filmen allmänt bra men inte särskilt minnesvärd. Orsaken är lite svår att sätta ord på, närmast rör det sig om en sorts genomsnittlighet som präglar helheten.
Mest fängslande är Anthony LaPaglias porträtt av en hetlevrad, otrogen polis som lider av bröstsmärtor och stagnation i äktenskapet. Bakom kan man ana åldrandenoja och dödsskräck. Hustrun talar ut om sitt sökande efter ett känslointensivare liv hos en terapeut (Barbara Hershey). Hennes äktenskap i sin tur har gått i stå i sorg över dotterns död. Maken (Geoffrey Rush) har slutit sig i sig själv. Terapeutens död drar in polisens rättssinnade älskarinna i situationen. Dessutom blir hennes exmake och arbetslöse granne påverkade av ett händelseförlopp där förtiganden, försumlighet, missriktad godhet och trångsynthet till slut får allt att förändras.
Händelserna tillhör melodramens eller såpans standardmönster. Lawrence är en konstfärdig karl som med musik, färgsättning, dröjande tempo och tillspetsade situationer kan få dem att säga något om livets vrånghet och avighet och hur människor både skadar sig själva och hittar nya livsmöjligheter.
Den moraliska gråskalan är fint tecknad i "Lantana", en film som man inte hittar något avgjort negativt att säga om. Tråkigt nog är det väl fråga om en välgjord film som bleknar i svårundkomliga jämförelser med liknande, avgjort bättre verk.
Så jobbar vi med nyheter