Film
TILLFÄLLIG FRU SÖKES**Filmstaden
Filmen handlar rätt mycket om en rad småstadsmänniskors längtan efter romantik, men den dyker knappast upp, särskilt inte i dess typiska filmdräkt med tjusiga regnpromenader, kvicka repliker och lyckade bjudningar; och mest handlar det om deras längtan efter familj, papparoll och erotik. I centrum står den barnkäre korvhandlare som Gustaf Hammarsten gör i samma utpräglade mjukisstil som i "Tillsammans". Han har blivit svensk films nye Stig-Helmer Olsson, en komiskt genomsnäll typ. Beskedet att han inte är far till hustruns ofödda barn tar han hårt, tills han kläcker en plan med skenäktenskap och adoption. Hans ryska medhjälperska ställer upp som bluffhustru mot rejält arvode. Barnen hemma i Ryssland ska försörjas.
Kring deras liv rör sig andra människor som också saknar fast plats i familjegemenskapen. Som socialarbeterskan som prövar adoptivföräldrar, som kanske vill ha barn, men inte familj. Möjligen med den självgode familjefadern som prasslar med henne för att känna sig ung igen. I situationskomisk anda blir det naturligtvis hon som ska granska korvhandlaren och ryskan som adoptivföräldrar. Dessutom finns där ett annat adoptivförälderpar, en sexualsvulten förståndshandikappad samt korvhandlarens far, som oväntat bryter upp. Som i alla komedier blir slutet lyckligt, mer eller mindre förutsägbart.
Gemensamt för alla personerna är att Ohlin har vänt på könsrollskonventionerna. De flesta männen är tystlåtna hemmamän, de flesta kvinnorna viljestarka singlar med eller utan barn. I detta ligger det en del humor, föralldel dramatik också, som fungerar. Och i Marek Wiesers vidfilmsfoto, kanske överdrivet präglat av gyllenbrun ton i interiörerna, blir svenskt villaliv en bred scenbild, som Ohlin fyller med rörelse och rör sig i med snabba kast och bildbyten. Lite nyenkelt i dogmestil men också med genklang av den konstlösa närhetseffekten i Halldoffs 1970-talsfilmer.
Just det konstlösa är väl samtidigt svagheten i filmen. Ohlin arbetar med tydliga komedischabloner i typer och situationer, men verkar också sträva efter psykologi och verklighetskänsla som materialet inte kan bära. Komedin gränsar ibland farligt till pjunk och malplacerad dramatik. Här kunde man ha lärt av dogmefilmernas tyngre växlingar mellan allvar och komik. Som helhet är det annars svårt att känna sig starkt positiv eller negativ till Ohlins film. Man ser den utan plåga, men också med känslan att Ohlin överskattar materialet och samtidigt arbetar under sin förmåga. Det blir en sådärfilm.
Så jobbar vi med nyheter