FILM
APORNAS PLANET* *Filmstaden
Foto:
"Apornas planet" är en välgjord men oinspirerad, fantasieggande men inte minnesvärd och nästan aldrig spännande science fiction, i regissören Tim Burtons vanliga sagotrolska bilder, om vad det innebär att vara människa respektive djur. Ett huvudfel är att filmen, olikt dess berömda filmförlaga (1967), har mycket svagare samhällssatir i den uppochnedvända värld, en sarkastiskt moraliserande bild människans olycka om våra släktingar aporna haft tal- och tankeförmåga, som rymdflygaren hamnar i. 1967 inrymde satiren en diskussion om civilisation, makt och krig; 2001 blir det bara fragment av en allegori om jämlikhet och djurens, dvs. människornas, rätt i apornas militärdiktatur.
Det blir tyvärr aldrig särskilt intressant som undertext. Manuset tycks svika Burton, som ägnar filmen åt att med vrickad humor skildra mänskligt liv som det kunde vara om apor levde det, i hyddor i en djungel. Slutets logiska hopp är en eftergift för tänkta uppföljare.
Ett annat fel är att hjälten bara är en fyrkantig befriare med hemlängtan. Betydligt torftigare än Charlton Hestons civilisationskritiker i originalfilmen. Den begåvade Mark Wahlberg har en spinkig roll och har inte fått regi. Svagheten är nog att Burton inte ska ägna sig åt starka hjältar; hans styrka som sagoberättare ligger i hans empati med svaga outsiders.
Tim Roth spelar lätt hem hela filmen som kolerisk schimpansgeneral med Napoleonkomplex (Heston uppträder som hans döende far).
"Apornas planet" ser förstås ut som en Burton-film, en romantisk rymd- och djungelfantasi med mättade färger och genialt levande apmasker. Bildberättaren förnekar sig inte: gör heller inget djupare intryck.
Mittenpartiets tragiskt ironiska avslöjanden kring tidsresemotivet (som filmen gör mer av än förlagan) höjer intresset tillfälligt i denna mellanfilm, som i den drivne Burtons regi ändå är långt bättre än sommarens övriga filmfantasier.
Så jobbar vi med nyheter