Film
Sigourney Weaver och Jennifer Love Hewitt som urringad mor och dotter i svindlarfars. Gene Hackman som snuvig cigarrpamp och offer. FOTO: COLUMBIA
Foto:
**
Filmstaden
Två solochvårerskor, mor och dotter, försöker svindla en tobaksmiljardär och en barägare; efter sig har de en förälskad och bedragen bilslaktare.
"Heartbreakers" är en välspelad, men bara ganska kvick och välgjord svindlarfars, som i både intrig och bilder liknar många andra svindlarfarser. Särskilt tänker man på 1960-talets varianter med glamour i miljö och kläder, maskeringar och förvecklingar. Här handlar det om svindlare som bedrar först oskyldiga, sedan varandra och till sist nästan sig själva när den äkta kärlekens värde stör falskspelet och girigheten.
Sigourney Weaver, utstyrd i osannolika modellkläder i Almodóvars kitschiga stil, överraskar med farsspel i den högre skolan. Jennifer Love Hewitt som dottern är omogen och brådmogen som tonåringar ska vara. Mor-dotter-känslorna dem emellan ska skapa spänning i farsen och inte tas på allvar. Dotterns möte med den genomhygglige stjärnskådande barägaren bryter stilen och drar filmen mot romantisk komedi. Onödigt; komiska svindlerier kan bära en hel film, om de skrivs och regisseras rätt.
Gene Hackmans kedjerökande miljardär bryter också stilen. När han är med glider filmens elegant sarkastiska ton över i karikatyr och sängkammarspex; men den fräcka tonen Hackman alltid har i sitt spel passar bra, så roligt blir det. Roligast är nog hans likhet med den snikne onkel Sid i serien "Ernie". Regidebutanten David Mirkin har sitt förflutna på "Simpsons", och i sådant som Gene Hackmans sönderrökta nuna eller Weavers sketch som falsk rysk amatörsångerska märker man samma blick för det groteska som i den berömda tecknade TV-serien.
EXIT WOUNDS
**
Filmstaden
En odisciplinerad polis stoppar knarkhandlande kollegor med hjälp av ett privatspanande datasnille, förklädd till knarkkung.
"Exit Wounds" är polisraffel efter mall, med oövervinnlig överman i osannolika vålds- och hjältedåd, filmat med väldig rörelseenergi. Närmast är det nästan exakt en upprepning av "Romeo Must Die". Samma afrikanamerikanska kriminella och nyrika eller ghettofattiga miljö, kampsport, hiphopmusik, broderskärleks- och knarktema och effektladdade bilder med serietidningsvinklar i slagsmålen.
Den enda skillnaden är att Jet Li, en ganska ung kampsportstjärna i den manliga men inte uttryckslösa stilen, är utbytt mot Steven Seagal, en ganska gammal kampsportstjärna i den manliga och uttryckslösa stilen. Stelare typ har inte setts sedan Charles Bronson, minus den utstrålning Bronson hade i rätt sammanhang.
Den svarte mannen som använder Internet och spionkameror för privat rättskipning är den enda överraskningen i handlingen. Andrzej Bartkowiaks film är i övrigt, liksom en rad andra thrillers och komedier, mest ett tecken på att det svarta USA nu blir alltmer legitimt på film. Följden blir att filmerna om dem slutar att driva deras sociala ärenden; i stället berättar de samma historier som berättats om vita hjältar. Ännu en del av verkligheten blir råmaterial för trivialunderhållning. Betyget skulle bli ännu lägre om det inte funnes ännu sämre filmer på video att jämföra med.
Så jobbar vi med nyheter