Film
BETTY TUR & RETUR**Bio Harlekinen
"Betty tur & retur" är en riktigt charmig, ofta rolig och starkt spelad tragikomedi om idolkult, massmedia och verklighetsflykt. Den stora bristen är att den inte samlar sig till något nytt i ämnet; den stora styrkan är att den berättar om sitt ämne, samma glidning mellan verklighet och dröm som i "Jeppe på berget", med regikonst över medelnivån i Hollywoodfilm, fotokonst, som fyller skönrealistiska vidfilmsbilder med enkelhet och ibland subtilitet, festliga biroller och inspirerat vald musik.
Den naivt godhjärtade Betty, som kompenserar sitt trista jobb med att svärma för sjukhussåpor, blir i Renée Zellwegers smått lysande spel ett dubbelbottnat porträtt av oskuld, svag verklighetsuppfattning, medkänsla och konsumtionsoffer för massmedias skenbilder. Här förenas clowneri med små medel med okonstlat spel i Gwyneth Paltrow-stilen. Efter en personlighetsförändring, orsakad av mordet på den knölaktige bilförsäljande maken, tror sig Betty vara sjuksköterska i sin favoritsåpa. Hon ger sig av mot TV-studiornas Hollywood och filmen blir en road movie som blandar mediasatir med fint inarbetad sagostämning.
Liksom Dorothy i "Trollkarlen från Oz" är Betty en drömmerska. Fin komik om verklighet och vanföreställning uppstår då hon får jobb som sjuksköterska (hon har lärt sig av TV), träffar såpaskådespelarna som tar henne för okonstlad vardagsmänniska, får en roll i såpan, mot sin favoritkirurg och chockas tillbaka till sitt rätta jag. Kirurgen är en Vita Serien-typ framför kameran och en trevlig prick i verkligheten (TV-stjärnan Greg Kinnear, grannen i "Livet från den ljusa sidan", i sin bästa roll), och Betty blir TV-idol som våra kvartalskändisar från Robinson får såparoller.
Parallellt med det fint skrivna om än ooriginella skojet med TV-beroendets konsekvenser för identitetskänslan, med subjektivt och objektivt, finns ett spänningsmoment kring yrkesmördarna. Fadern, spelad med fängslande magnetism och exakta minimala uttryck av Morgan Freeman i sin bästa roll efter "Seven", är en tvetydig, intressant person. En drömmare med yrkesmoral som föraktar amerikansk osedlighet och ser Betty som en helylleperson. Hans resonörsdrag och käftande med sonen ansluter filmen till Neil LaButes tidigare, i Sverige orättvist förbisedda satirer över manssamhället och mansrollen; Bettys berättelse gäller lyckouppfyllelse, hans berättelse en verklighetsuppfattning som inte är immun mot verklighetsflykt.
Om filmen kritiserar eller försvarar verklighetsflykt med såpans hjälp, och hyllar fantasins kraft att förändra liv och människor, blir aldrig riktigt klart. I slutet har hon lämnat tvångsbeteendet, men TV-inflytandet är obrutet. En hjältinna föds och drömmen slog in. Det blir mer saga än satir till slut; inget fel i det, men satiren är endera förfuskad eller ligger så mellan raderna att den är riktigt bra.
Så jobbar vi med nyheter