Film
TIMMARNA****Filmstaden
I 2001 års New York förbereder Clarissa, lesbisk förlagsredaktris, en fest för en homosexuell aidssjuk poet som hon bodde med förr. Han begår självmord liksom Woolf gjorde 1941.
"Timmarna" är en gripande, formvacker och välspelad melodram om tre kvinnor som alla vantrivs i det borgerliga livet och söker personlig självständighet, förbereder bjudningar, samtalar med barn och oförstående om än kärleksfulla män och har lesbiskt färgade kontakter med väninnor. Uppvaknanden, vatten, blommor, kärlek, kommande eller förfluten framgång i den litterära världen och självmord bildar ett överskådligt, medryckande mönster hämtat ur en roman av Michael Cunningham, som består av tre varianter av situationen i "Mrs. Dalloway". Mönstret visar oss dagslånga kriser som bottnar i känslofrustration och förändringsbehov.
Nicole Kidman spelar i lätt förskönad mask en Virginia Woolf som känner sin skaparförmåga hämmad av sin egen oro, makens omsorg och oförstående släktingar. Hon återvänder till London och en full karriär, utelämnad i filmen, som nyskapande författarinna. Hennes obalans fångas med små medel. Bara i slutet färgas filmen av schabloner om det lidande snillet. Dessa kan man överse med eftersom regissören Stephen Daldry och dramatikern David Hare, som skrivit manus, har uppmuntrat Kidman att betona det mänskliga i en skapande människas problem med sig själv. Hennes slutenhet och oro framstår som både sjukdom och skydd mot omvärlden. Kidman har mycket större register än så här men hennes borrande porträtt av ett svårt tillstånd är väl värt en Oscar.
Julianne Moores Laura tillhör hennes specialfack, den labila, tillknäppta och språklösa medelklasskvinnan som känner sig djupt främmande i sin livsroll. Moore fångar oron under en hårdkontrollerad yta med sina vanliga förfinade medel. En snäll och aningslös karl, en krävande son och en cancersjuk väninna tynger henne också. Samtidigt känner hon igen sig i mrs Dalloway och gör ett djärvt uppbrott, som i stället för eget självmord drabbar familjen och henne själv hårt.
Meryl Streep gör halv comeback efter några mediokra filmer med ett rikt porträtt av en kvinna som lämnat konventionerna och lever öppet lesbisk. Den döende poeten hon levde med vårdar hon och lånar lite glans av. Ed Harris spelar den här bittre egoisten med en briljans som lite bryter mot stilen i övrigt. Efterhand binds trådarna ihop. Möjligheterna för kvinnors frihet och nya samlivsformer har blivit lite större, men de kräver stor överlevnadsvilja.
Konstnären med sitt obalanserade jag kan ännu inte få ihop sitt frihetsbehov med familjelivet. Kärleken försonar dem alla med det mesta, men konstens och livets pris förblir högt för kvinnor som går sin egen väg.
"Timmarna" säger ingenting som inte sagts i andra melodramer av samma goda klass, men den säger det med sevärt artisteri, från alla goda aktriser till Seamus McGarveys foto med fint varierad tidsfärg och Philip Glass musik där romantik, behärskning och upprepning samsas, som i hela filmen.
<span class=ing>ABOUT SCHMIDT
***
Filmstaden</span>
En amerikansk försäkringsman går i pension, blir änkling, lär känna svärsonen och hans familj, återförenas med dottern och skriver brev till sitt tanzaniska fadderbarn.
"About Schmidt" är en finstämt satirisk, muntert tragikomisk och behärskat känslosam melodram om en livsförstelnad karls långsamma återkomst till gemenskapen och de egna känslorna. Alexander Payne visar sig efter "Citizen Ruth" och "Election" vara en frisk fläkt som amerikansk medelklasskildrare i stramt realistiska bilder med klatschig komik och fin personteckning, inte minst av Jack Nicholson som här går ur sin manierade period med skurkporträtt och visar sitt fina register från förr.
Han spelar en välanpassad pliktmänniska som gått sina pass på kontoret, sagt och gjort det som ska sägas och göras medan åren gått, äktenskapet stelnat och dottern gått förlorad. Som pensionerad änkoman ger han sig ut på husbilsresa.
Han lär sig uppskatta sin föraktade svärson, når ny kontakt med dottern och finner en väg till sig själv. Ett medel till det är breven till fadderbarnet. Han blir en sorts lyssnare till de aningslösa och sedan bittra självinsikter han skriver ned, ibland frispråkigt, ibland konventionellt.
Payne har överfört romanförlagans brevinslag till berättarröst och Nicholson firar triumfer som uppläsare.
Samma briljans har han i slutmonologen men allra mest sevärd är han i sina reaktioner på omgivningen, löjlig, ömkansvärd och smårespektabel på en gång. Filmen börjar med att driva med hans tillkortakommanden och slutar med att erkänna hans förmåga att vara människa, om än osäkert och oroligt.
Så jobbar vi med nyheter