Film
THE MAN WHO WASN´T THERE****Bio Harlekinen
The Man Who Wasn´t There, huvudpersonen i bröderna Coens fängslande och briljant regisserade svarta komedi i konturskarpt och kontrastrikt svartvitt, är verkligen inte "här" i nuet. Som frisör tillhör han liksom betjänter och servitörer icke-personer, de som är närvarande men som vi i viss mening inte bryr oss om. Han är också rätt främmande för sin fru och uttråkad av sitt arbete, men inte känslokall. Han snarast lider av att inte kunna nå kontakt med omgivningen och gör oartikulerade försök att förmedla livsgrubbel.
Vilset söker han en bättre plats i livet och får oväntad möjlighet att samtidigt hämnas på sin otrogna fru och hennes älskare som umgås i familjen.
Handlingen, som han berättar i efterhand när han insett sammanhanget, gör honom delvis lik de svaga medelklassmän som lockas till brott i amerikanska pocketdeckare. Men bröderna Coen har sin vana trogen som parodiker och ironiker fyllt hans roll med ett patos och existentialistiskt djup som bara antyddes i deckarförlagorna och filmatiseringarna av dem. Filmen är lika konstnärligt vitalt formsträng och inspirerat kyligt skämtsam som deras tidigare, men det mänskliga stråket i "Fargo" har de fördjupat här, bakom berättarens lakoniska kommentarer. De låter hårdkokta men är än mer resignerade, med goda skäl. Den lycksökande frisören spelar ju alla kort fel och hänger sig själv.
Billy Bob Thornton, den förstklassige, spelar ingen tuffing utan ett ödets offer och filmen saknar all banal spänning. I stället ska vi lyssna efter ångest och vilsenhet bakom hans fåordighet och orörliga ansikte. En stor poäng i filmen är att han finner den nu-och-här-känsla och frid han söker i dels Beethovens pianosonater, dels när han berättar sin berättelse för oss. Den oansenlige frisören döljer en romantiker och en man som i existentialistfilosofins anda medvetet accepterar följderna av sina handlingar. Spänningen är dessutom utbytt mot en obevekligt framskridande händelsekedja av kalkylerade eller välmenande handlingar som får oanade följder, allt skildrat med absurdismens komiska logik, sakligt och exakt.
I sådana sammanhang blir rent parodiska inslag lite stilbrytande, även om de är snilleblixtar såsom lagvrängarens lek med naturvetenskapliga teorier eller oväntade anspelningar på dåtidens UFO- och konspirationsteorier.
Detta visar att bröderna Coen är amerikansk films konstnärligt starkaste humorister i dag, här med en fortsatt mogen och originell renodling av förebilder ur 1900-talets amerikanska trivialkultur.
Så jobbar vi med nyheter