Film
MOULIN ROUGE*****Filmstaden
Nicole Kidman i en scen.
Foto:
"Moulin Rouge" är ett mästerverk till tragikomedi och showfilm om passion, pengar och en dröm om konstens frihet, i kraft- och rytmladdade kalejdoskopiska bilder där allt är möjligt, sorg, fars och musical på en gång och där rockvideons stil når konstnärlig mognad (som i "Chungking Express"). Baz Luhrmann berättar, som i sina tidigare filmer om tävlingsdans och Romeo och Julia, om omöjlig kärlek, och nu driver han sina konstideal, överdriften, illusionen, förkonstlingen, tårarna, sången och dansen till en fulländning som han når därför att han tar stora känslor på allvar och driver filmmediets möjligheter till nya höjder av formbarhet och frihet. Än mer än i "Dancer in the Dark" får filmmusicalens särskilda konstform nytt artistiskt liv.
Filmens Paris är en fantasi i med flyttbara digitala kulisser. Det är skamlöst sentimentalt som en opera eller popsång, godmodigt fräckt som en karneval och med väldig rörelseenergi i dans och bildflöde. Det senaste seklets populärmusik spelas på danskrogen Moulin Rouge, där adel, konstnärer och brottslingar möts i en miljö som liknar nutida nattklubbar. I mötet mellan den naive unge författaren, som tror på äkta kärlek, och den illusionslösa krogstjärnan som lever i falskhet, utspelas det eviga spelet mellan sanning och förställning, oskuld och erfarenhet, känsla och beräkning, passion och profit. Han blir filmens Orfeus, diktaren som nedstiger i dödsriket för att rädda sin älskade; hon är popoperans vilseförda kameliadam.
"Moulin Rouge" och dess lek med berömda sångtexter har kallats ironisk men för det finns ingen grund i filmen. Här råder konsekvent överdåd, frihet och svallande känslor i romantisk anda. Kulissprakten och musiken ska avnjutas för skönhetsvärdena. Givetvis ska vi ta på allvar passionen som sjungs fram av Ewan McGregor, ynglingen från "Trainspotting" som konstnär i livets skola, och Nicole Kidman som definitivt visar sig vara ett allroundsnille i sitt porträtt av ett objekt för andras begär som möter äkta känslor.
Beatles, Bowie, Elton John och Police ingår i dialog och sång och ger filmen starkt tycke av operans sjungna repliker. Dansen blir cancan i bilder som liknar penseldrag, en ödesmättad tango och buskis på Madonnas "Like a Virgin". "Moulin Rouge" liknar ingenting sedan Coppolas "Älskling, jag hatar dig!" (1982) och tillhör traditionen från Welles, "De röda skorna" och Fellini. Formfulländad underhållning med just det patos "Titanic" inte lyckades nå.
Så jobbar vi med nyheter