Film
BLOW***Filmstaden
"Blow" är en välspelad, lite ytlig, ganska inspirerat regisserad, underhållande tragikomedi om uppgång, fall och den amerikanska drömmen, i samma uttrycksstarka bilder som i "Maffiabröder". Men organiserad maffia ser man inget av; det handlar om en entreprenör och fadersrevoltör som bländas av snabba pengar. Små brott blir stora i ett liv av lyx, fängelseceller, svek och familjetragedier. Ted Demme och fotobegåvningen Ellen Kuras berättar i Scorseses bildstil med olika bild- och färgmanipulationer, miljöernas, modets och musikens färger och stämningar för att skapa konstfulla, varierade bilder som skildrar människors omgivning och psyke under en lång tidsperiod.
Filmens verklighetsunderlag tonar snabbt bort i och med stiliseringen och hjältens, eller antihjältens, tydliga likhet med skälmen, en standardtyp i romaner sedan 500 år. Mönstret stämmer väl; ung brottsling upplever livets höga och låga miljöer, håller ironisk distans till det hela (berättarröst) och får betala högt för sin mognad och besinning. Samhällets syn på brott och straff skjuts i bakgrunden eftersom berättelsens regler gäller den enskildes liv.
Johnny Depp gör sig väl, som så ofta med drag av förvandlingskonstnär, när den ödmjuke egenföretagarens son blir strandpojke, amatörsmugglare, svart får i familjen, återfallsförbrytare, skilsmässopappa och livstidsfånge. Men hans spel har också tankeskärpa och fin kontroll över små uttryck. Lite som en yngre Morgan Freeman.
Bredvid det livliga berättandet och den skicklige Depp framstår en del brister tydligt. Kvinnoporträtten är torftiga även med skälmhistoriens måttstock. Att alltihop föreställer hjältens ruelsefulla återblick på sitt liv antyds men har inte utförts och berikat fullt ut. Som film i Scorseses skola ligger den hur som helst över snittet även om den aldrig blir mästerlig.
Så jobbar vi med nyheter