Film
**
Filmstaden</B>
Annika Bengtzon misslyckas med att rädda livet på ett bosniskt mordvittne, men avslöjar bedräglig beskyddarverksamhet samt jugoslavisk maffiaverksamhet i Stockholm.
"Paradiset" är en socialmelodram om en ung kvinna som under sina försök att bli det hon vill bli och göra det goda sätts under stark press. Så var det redan i "Sprängaren", men i "Paradiset" - som kommer före i kronologin, fast det går inte fram tydligt i filmen - är kraven på henne i yrket och privatlivet ännu starkare. Hon är en sorts kvällspressens Martin Beck, människan som försöker vara anständig i en omöjlig värld med felbara människor och kriminella, men Liza Marklund verkar ha lagt på henne långt tyngre livsbörda än Beck har. Det intrycket förstärks av att Colin Nutleys film än mer än "Sprängaren" betonar melodramens känslosamma stil, allt är gråt, press och rättfärdigt raseri i bilder som ständigt betonar pressade människors ansikten, blandat med andlös action.
Nutley är ett av svensk films få proffs på att göra bilder, men här är det för lite bildberättande, för mycket litterärt dålig dialog, överspel, en deckargåta som inte fungerar och inslag där socialpekoralet och den ofrivilliga självparodin hotar. Som då Bengtzon snabbt etablerar sådant förtroende att hon får överta rikligt bevismaterial. Det går till så här i samhällssåpor om hur omutliga människor avslöjar bluffar, men sättet att berätta är, liksom det som berättas, väldigt ojämnt i kvaliteten. Problemet är de stora gesterna och den falska allvarstonen. Allt skrivs oss på näsan, ingenting görs med antydningens konst.
Nästa gång borde Nutley använda fler underdrifter, spännande bilder och skära i persongalleriet för att få fram poängerna. Dessutom vore det nog fruktbart att berätta om en äldre Bengtzon i en annan livssituation. Helena Bergström spelar samma tjugonåntingtyp i film efter film, fastän hon vuxit ur rollfacket, med samma manér och ton hela tiden.
<B>CHICAGO
***
Filmstaden</B>
I 1920-talets Chicago rivaliserar en mörderska och en dubbelmörderska om en dyr lagvrängares tjänster för att undgå dödsstraff.
"Chicago" är en musical som i andlöst tempo satiriserar framgångslust, publicitetshets, lagvrängeri och politisk karriärism mot en bakgrund av amerikansk storstadsromantik. Den genomsyrar både den stiliserade realismen i filmen, och de drömmar och fantasier som ger form åt musicalnumren. Bakom dem ligger Bob Fosse, snillrik upphovsman till "Cabaret" och andra av 1970-talets musicaler på film och Broadway; hans raljanta cynism och dansstil genklingar i hela filmen.
Nyskapande musical är "Chicago" inte i dess bild av en värld av bluffande cyniker och bluffade drömmare. Huvudpoängen är att den ena huvudpersonen mördat för en dröm om att bli stjärna, den andra för att försvara sin stjärnstatus. Renée Zellweger spelar grundlurad människa med artistdröm med samma goda resultat som när hon maskerar sig till Bridget Jones och andra. Catherine Zeta-Jones som bakslug diva och har hamnat i rätt rollfack. Ungefär som Demi Moore med begåvning. Båda sjunger och dansar sig fram till arbetsseger, liksom Richard Gere som pratsjunger och spelar slipad komedi som silverhårig stjärnadvokat.
Rob Marshall har gjort fungerande film av standardmanér i amerikansk fars, Fosses en gång nyskapande dansfotografering och stramt använd teatral scenografi och ljus. Musiken och sången liknar "Cabaret" och blandar blues, tango och 1920-talsjazz utan snilleblixtar. Det svänger och roar gott så länge det pågår.
Så jobbar vi med nyheter