Film
I AM SAM***Filmstaden
Sean Penn och Michelle Pfeiffer.
Foto:
"I Am Sam" är en skärpt spelad, gripande, lagom tårknipande och sockrig melodram om fadersrollen och banden mellan barn och föräldrar, i en förskönad realistisk stil med smått nyskapande inslag. Sean Penn visar återigen sin stora förmåga att spela i samma inlevelsestil som Brando, de Niro och di Caprio. Här har han lärt in den förståndshandikappades tal, gestik och beteenden på ett sätt som förenar verklighetstrohet med uttrycksvärden.
Rolltypen liknar närmast Dustin Hoffman i Rain Man, men anknyter till en rad romantiserade bilder av de handikappade som emotionellt mognare än välanpassade förnuftsmänniskor.
Han blev en gång pålurad fadersrollen och lever nu som ensam far, omutligt lojal med sin överbegåvade dotter och ambitiös i servitörsyrket.
När socialtjänsten påpekar att dottern behöver mer utvecklande miljö försvarar han sin familj med ogarderade känslor. Juridiskt stöd får han av en frånskild karriäradvokat och ensam mor, som för skams skull åtar sig honom i välgörenhetssyfte. Michelle Pfeiffer har en bravurroll i riktig Hollywood-stil som egoisten, motsvarigheten till Tom Cruise i "Rain Man",
som ska bli människa genom umgänge med en medmänniska med helt andra värderingar och erfarenheter. I den meningen är filmen hennes historia; faderns utveckling har inte samma dramatiska tyngd. Hennes otillfredsställda rikemansliv ställs mot hans fattigdom i gemenskap med biokompisar och en stödjande kvinnlig granne, och ger filmen kontrastvärden i miljöbilden.
Upplösningen avviker fördelaktigt från gängse amerikanska kärnfamiljsideal. Fostermoderns (Laura Dern) roll blir inte vad man väntar sig. Dottern sammanför parterna så att en modern blandfamilj skapas. Jessie Nelson, som ägnar sig åt familjedramatik i egna filmer och manus åt andras filmer, berättar visserligen sentimentalt men har en del eget att säga.
Samma sak gäller för hennes bildspråk, där kameraskak i Dogme- och verklighetssåpans stil och orolig klippning a la rockvideo går ihop till inslag med avglamoriserad effekt mitt i allt det tjusiga som ändå finns där. Beatles greatest hits, tolkade av begåvade rockmusiker, fungerar på ljudbandet som kommenterande grekisk kör, stämningsskapare och kontrasteffekt som fullt kompetent motsvarar romaner av Dickens eller filmer som En familj som andra eller Dit lyckan bär.
Så jobbar vi med nyheter