Film
Sin City***Filmstaden
För regin står Robert Rodriguez, en cool regissör som tagit hjälp av Quentin Tarantino, mannen som uppfann själva frasen cool regissör. Grunden är Frank Millers serieroman med samma namn, en samling berättelser som alla är så coola att de bara säljs i bokhandelns glassdisk.
Coolt - och hårdkokt. Svartvitt (med undantag för blod, eld och läppstift), svala kvinnor, 40-talsbilar, stora pistoler, slitna privatdeckare, korrumperade snutar som jagar muterade brottsgenier - en Spillane utan Mike Hammer, en ?Batman? utan Batman, och samme Miller ligger också mycket riktigt bakom epokgörande serieromanen ?Batman: The dark knight returns?.
Och missförstå mig inte: Visst är ?Sin City? bra. Ibland tappa-andan-bra, hela tiden så bra att det är omöjligt att slita blicken från duken och de märkliga, förlorade, drömska existenser som oavbrutet plågar och dödar varandra där.
Och visst är den vacker, som en regnfuktig symfoni i svart och vitt.
Och visst är det en konstform i sig att se hur Robert Rodriguez har kunnat ta serieförlagan och i princip filma av den ruta för ruta.
Men det är yta.
Allt är yta.
Inget är på riktigt. Själva döden är bara en effekt, grymheten en kuliss; ?Sin City? är en av de mest sadistiska filmerna sedan Pasolinis ?Saló?. Ibland blir det alldeles tydligt att alla dessa coola män gör coola scenerier av sådant som kanske borde ha lämnats i fred, att de leker med något som kanske måste tas på allvar, att det kanske inte finns något coolt med kvinnor som piskas eller våldtagna elvaåringar.
Så jobbar vi med nyheter